onsdag 6 december 2017

Finland 100 år - en historisk tillbakablick

Som bekant firar vårt östra grannland 100 år och som historieintresserad tänkte jag därför skriva en historisk tillbakablick helt utan någon koppling till aktiemarknaden. 

Solen arbetar sig mödosamt upp för ett grådisigt himlavalv och försöker ge liv och grönska åt slumrande träd och storslagna berg, vilka förefaller vara djupt försjunka i tankar. I städerna och i byarna, bland snötäckta hus och under rykande skorstenar, förefaller livet vara som vanligt. Men under snötäcket och jorden bär den finska drivan på en sorgesam upplevelse. Den 6 december 2017 är det 100 år sedan Finland blev självständigt. Självständigheten är något som varje finne är stolt över, men den hade ett högt pris och den har varit skör. Finland utropade sin självständighet i kölvattnet av den ryska revolutionen, vilket även ett antal andra grannländer gjorde, såsom de baltiska staterna. Därefter följde ett mycket blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita som kännetecknades av terror, rena arkebuseringar och andra ohyggligheter. Efter nära fyra månaders strider och nära 40 000 döda var kriget över och de vita stod som segrare. De kommenderades av Carl Gustaf Mannerheim, hela Finlands nationalhjälte, i klass med Gustav Vasa i Sverige. Efter en relativt skör period skulle stora delar av Europa dras in i andra världskriget på 40-talet. Finland var inget undantag.

Vinterkriget 

Fråga en finne något som Finland kan vara stolta över och du kan höra många svar. Spriten koskenkorva, Vm-gulden i hockey 1995 samt 2011, Nokia innan skutan kapsejsade eller idrottarna Paavo Nurmi och Teemu Selänne. Alla är trevliga svar som har sina meriter, men de går inte ned i den finska folksjälen. De fångar inte strävandena av en hel nation och kan aldrig fånga vintern 39/40 när det lilla landet i Norden med ett ganska udda språk var i hela världens blickfång. Det var den kallaste vintern i mannaminne där kvicksilvret ofta retirerade mot minus 40. Det var nu stora Sovjet hade för avsikt att sluka lilleputten Finland. Det var David mot Goliat.

Under sensommaren ställde Ryssland krav till Finland samt de baltiska länderna om att få ha militärbaser i respektive land. De baltiska länderna såg sig tvingade att acceptera förslaget, men blev sedermera helt ockuperade. Finland vägrade. Den 30 november 1939 inleddes därför fientligheterna med vinande flyganfall över Helsingfors. De ryska generalerna räknade med att kunna erbjuda Finland på ett silverfat till Stalin lagom till dennes födelsedag 18 december. Det fanns mässorkestrar med bland trupperna som hade till uppgift att underhålla segerparaden på Helsingfors stortorg. Vodkan var på kylning och den ryska kaviaren var uppdukad. Finlands underlägsenhet i material och antal trupper var slående. 250 tusen man mot en miljon. 32 stridsvagnar mot 1 500. 119 flygplan mot över 1 000. Artilleriet hade också mindre ammunition och kunde inte bombardera de ryska ställningarna lika ofta som man hade velat. Jänkarpresidenten Roosevelt uttryckte sig så här: "Sovjet har invaderat en granne så oändligt liten att den inte skulle kunna tillfoga Sovjet någon som helst tänkbar skada. Det är en granne som enbart strävar efter att leva i fred som en demokrati, en liberal och framåtblickande demokrati därtill". 


Nya krigsmetoder


Eftersom man hade så litet var man tvungen att vara innovativ och nu menar jag inte innovation på Apple-manér, dvs. att man tar bort ljudkontakten ur iPhonen så att den som vill lyssna på musik måste köpa någon överprissatt snäcka för 150 jänkardollar. Ett exempel är Molotov Cocktail som visade sig ypperligt för att förstöra pansarvagnar med. Det är i korthet en flaska med brännbar väska, såsom bensin, och en tändanordning i flaskhalsen, i sin enklaste form exempelvis en trasa som man stuckit ned. Namnet kommer från ryska utrikesministern Molotov som, när sovjetiska flygplan släppte bomber över Finland, sade att planen bara släpper korgar med bröd för den svältande befolkningen plågade under den förtryckande kapitalismen. Finnarna svarade att om Molotov bjuder på bröd är det inte mer än rätt att de står för dryck, därav namnet, även om finnarna inte uppfann själva vapnet, det användes nämligen först i spanska inbördeskriget.

Åren innan vinterkriget hade Stalins förföljelsemani nått nya höjder och över 90 % av de högsta officerarna i armén hade rensats ut. Kvar var i stället politiskt tillsatta officerare som ledde hastigt inkallade reservtrupper som inte hade tränats i vinterkrigföring. Exempelvis var sovjeternas klädsel potatissäcksfärgad, vilket passar sig väl när man leker kurragömma på ICA, men sämre i arktisk köld mot finnar med snödräkter. Vidare var finnarna vana skidåkare som smidigt kunde röra sig genom skog och mark medan de sovjetiska kolonnerna var starkt mekaniserade och var tvungna att hålla sig till vägar, vilket i norr ofta bestod av gamla halvdassiga timmervägar. Genom att slå ut det första och sista fordonet kunde man få fordonen i mitten att köra fast och genom att omringa dessa trupper kunde de svältas ut.

Efter att vunnit förvånande avvärjningssegrar i krigets början började Sovjet att anpassa sin taktik och kasta in mer trupper och till slut blev fienden övermäktig. Freden kom i mitten av mars, en bit efter Stalins födelsedag och i fredsvillkoren fick Finland avträda ca 10 % av landmassan men en stor del av industriella kapaciteten och viktiga städer såsom Viborg. Självständigheten hade dock bevarats, även om den varit dyrköpt. 27 tusen döda finnar och över 40 tusen skadade summerade facit till. Någon finne uttryckte det bra; "Vi vann inte kriget, men kanske vann vi freden". 


Prolog 


Även freden visade sig vara skör och när Hitler attackerade Stalin hakade Finland på i vad som skulle kallas fortsättningskriget, vilket varade mellan 1941 och 1944. När Stalin skulle avancera mot Berlin i krigets slutskede ville han först kasta ut finnarna ur kriget och gav sig på finnarna med oerhörda resurser. Med stor hjälp av tyskarna lyckades finska armén i en rad avvärjningsstrider bryta udden av den sovjetiska offensiven och Stalin insåg att det hade blivit för krångligt att ockupera hela Finland.  De gick med på separatfred som innefattade stora skadestånd vilka Finland var tvungna att betala. Återigen hade självständigheten bevarats, men ytterligare nära 70 tusen hade stupat i fortsättningskriget. Summerar man alla stupade under de olika krigen uppgår det till 127 000 personer. Som andel av befolkningen motsvarar det att 343 000 svenskar skulle dö i dag.

Min morfar som tyvärr inte är med oss längre slogs i både vinterkriget och fortsättningskriget och var ganska fåordig eftersom kriget hade ärrat honom både fysiskt och psykiskt. Men en sak minns jag och det var att han berättade att han aldrig, varken förr eller senare i livet, känt större samhörighet än de han kände då med sina vapenbröder. De delade skyttegravar, de såg förödelse och hemska scener utspelas tillsammans och de var beredda att ge sitt liv för varandra. Ur Shakespeares pjäs Henry V finns det här stycket:"Vi få, vi lyckliga få, vi vapenbröder; för den som i dag spiller sitt blod med mig, ska vara min broder.". Det beskriver nog känslan ganska bra, även om jag aldrig upplevt den själv.

Hur gick det då för nationalhjälten Mannerheim som ledde armén under inbördeskriget? Han var överbefälhavare under hela vinterkriget och fortsättningskriget. I augusti 1944 blev han vald till president eftersom han ansågs vara den enda som kunde lotsa Finland genom fredsförhandlingarna, särskilt eftersom Stalin respekterade honom. Han dog 1951, två år före Stalin. I ett tal till finska officerare 1948 sade Stalin följande: "Ingen respekterar ett land med en dålig armé, men alla respekterar ett land med en bra armé. Jag höjer därför mitt glas till Finlands armé och dess representanter här". Under andra världskriget finns det bara tre europeiska länder som var med i kriget vars huvudstäder inte ockuperades: Sovjet, Storbritannien och Finland. Jag höjer också mitt glas till alla de som spillt blod, svett och tårar för att rädda den finska drivan undan Sovjets käftar. De gav sitt liv för att vi ska kunna säga vad livet är vackert.

onsdag 22 november 2017

Informationsöverflödets dunkla baksida

Internet och andra tekniska innovationer har drivit på utveckling och innovation i ett lavinartat tempo. Några knapptryckningar har ersatt något som i en svunnen tid skulle kräva en diligensfärd över kullar och dalar genom lummiga oaser av grönska. Det är tämligen svårt att argumentera för att utvecklingen sammantaget inte varit till mer nytta än skada, men liemannens väg är outgrundlig. Att bensinmotorn har ökat produktiviteten enormt är till föga tröst för sadelmakaren som får se ett hantverk gå till ro på den andra sidan floden. I dag kan varenda parvel med korpgluggarna ens halvöppna läsa om iPad-försäljningen på Färöarna eller bilda sig en uppfattning om hur vädret i San Jose skulle kunna slå mot kopparpriset om en fjärils vingslag samvarierar med Saturnus månar. Vi har så mycket information att det skulle räcka till att skicka med en lunta i jultomtens släde till varenda förväntansfull lintott på julafton och vi skulle ändå ha information över. Vi skulle förmodligen behöva gräva ned informationen långt ned i marken i tusentals år så att den inte sipprar ut och förpestar vår tillvaro, kanske litet som med kärnavfall.

På 30-talet var information en bristvara. Den aktieanalytiker som orkade ge sig ut i vida världen, trotsa väder och vind och samla in information kunde få ett övertag mot kreti och pleti. Hade han tur kunde han gifta sig med prinsessan och få ut halva riket efter skilsmässan. Nu är problemet det motsatta: Vi kan inte få en edge av kvantitet och om det ändå mot förmodan finns någon fördel i mycket information så finns den inte hos dig eller mig, den ligger i en svart låda ett stenkast från börshuset eller i en storbank nära dig. Så nyckelfrågan blir vad vi gör med den information som står till buds.

Information och brus


Information uttrycker budskap eller kunskap i konkret form säger wikipedia. På aktiemarknaden kan det vara hur många husbilar eller husvagnar som säljs i Norden för Kabes aktieägare eller bruttomarginalen i HMs fall. Skulle jag inte vara ägare i Kabe utan i stället sitta med Atlas Copco och få ett brev med husvagnsstatistiken är det möjligt att jag tvingat postiljonen att hoppa lunchen och salta papprena väl innan förtäring. Den enes guld är den andres gräs och vad som faktiskt är information är svårt att säga; därom tvista de lärde. Men i grund och botten något relevant, något användbart.

Brus är allting annat. Irrelevanta eller ointressanta saker som jag inte kunde bry mig mindre om. Att en missnöjd kund skrivit en recension om HM på Drottninggatan på nätet och där sagt att "gå bara dit om du vill förstöra din lördagkväll och vill bli ruinerad av en felaktig kortläsare" kan någon se som research, men jag sticker ut hakan och säger att det är brus. Jakmjölkspriset i Mongoliet kan vara av intresse för någon, men om någon skulle dra en pitch om saken skulle jag nicka vänligt och säga: "Jag hör vad du säger"

Lätt att lära, men svårt att bemästra 


I teorin låter det ganska enkelt. Undvik brus, leta information, använd informationen väl och skratta hela vägen till banken. Men som Yoggi Berra sade: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det". Som vi varit inne på finns det en mastodontisk och vidsträckt gråzon mellan information och brus och gränsdragningen är inte lätt att göra. Förmodligen kan aktieägare i precis samma bolag, med likartad utbildning osv komma fram till hela olika slutsatser om vilka bitar som ska prisas som Moses stentavlor och vilka bitar som ska förpassas till brusets sopstation för att aldrig se dagsljus.

Det andra är något som hör till en av de hörnstenar som investering vilar på. Allt det vi kan se och där det råder konsensus om vad som sker kommer att prissättas därefter. Förmodligen kostade det mer att få en plats på en livbåt på Titanic när isberget hade gjort processen kort med fartyget jämfört med under konjakprovningen någon timme innan. Förvisso var det kanske svårt att ha vett att sätta sig i en livbåt ombord på ett osänkbart fartyg innan isberget tornat upp sig i horisonten, men det finns folk som jobbar med att förutsäga räntor eller valutakurser, vilket torde vara minst lika svårt. Information  som är värdefull och som folk inser är värdefull kommer att prisas in i kursen. Alla analytiker kommer att bevaka HMs bruttomarginal och försäljning i jämförbara butiker, vi kan knappast tjäna pengar på den fronten. Att handla på värdelös info eller brus leder oss inte heller till rikedom eftersom det per definition inte kan fungera.

Vad måste vi då göra? Vi måste hitta något som marknaden uppfattar som brus, men som i själva verket är information som förmedlar ett budskap till oss och berättar en historia om bolaget och dess framtida utveckling. Den som kan knäcka denna miljondollarsfråga konsekvent i varje bolag skulle vara en rik man. Jag kan inte ge några direkt konkreta tips på hur man ska gå tillväga för att uppnå detta Nirvana, men jag kan dela med mig av ett exempel på något som tjänat mig väl.

Ett exempel - bolagsoperatören eller ormoljeförsäljaren. 


När jag skärskådar en årsredovisning finns det vissa saker som får det att gå kalla kårar längs min ryggrad. De flesta skulle kalla det brus, men jag ska ta några exempel. Ful design, tråkig bild på förstasidan, gärna samma bild år efter år, kanske något stavfel och väldigt litet lullull om synergier och storslagna visioner är något som jag ser som kvalitetsindikatorer. Ser årsredovisningen ut så berättar det för mig att VD är mer bekymrad kring hur bolaget ska drivas än hur aktiemarknaden ska reagera. Det är kanske små detaljer många skulle se som irrelevanta, men för mig berättar de en hel del om de 90 % av isberget som ligger dolt under ytan. "Remember the small things, because one day you will back and realize: "those were the big things". Vissa andra VDar verkar inte ha mycket annat för sig än springa runt från torg till torg (ibland också aktietorg) med mössan i hand och böna och be om att investerarna ska köpa aktier i bolaget. Den gruppen kallar jag kanske något cyniskt ormoljeförsäljarna och jag gör det därför att ett bra och välskött bolag behöver ingen försäljare. De som sköter bolaget i första hand är bolagsoperatörerna. 

Slutord 


Det var mycket intressant att se att vad jag länge trott backas av forskning. Här nedan är en sammanställning av vilken avkastning man fått i olika aktier. 


De mest illikvida aktierna förefaller utvecklas bäst över tid! Det kanske i högre utsträckning är bolag som inte bryr sig lika mycket om nästa kvartal som nästa decennium. Det är kanske inte i första hand bolag med VDar som ser som sin högsta önskan i livet att få ännu fler nervösa småsparare med på tåget med destination avgrunden för att kunna säga att likviditeten är hög. Vidare kanske ledarna i dessa högre utsträckning vågar säga till kapitalmarknaden: "Nej, vi spelar inte ert spel, vi kan göra något smärtsamt i dag för att kunna skörda frukterna i morgon" Uppenbarligen betalar vi en hög premie för möjligheten att kunna sälja och att kunna agera på all information vi får. Frågan man kanske ska ställa sig är om det är värt priset? Är möjligheten att kunna sälja på en sekund värd att förlora kanske 16 %-enheter i årlig avkastning? Det är upp till var och en att avgöra, men för mig är svaret givet.  

Sammanfattningsvis är det inte lätt att leva i vår tid. Informationen har spridit sig som en löpeld och infiltrerat varje beslut och varje tankeprocess. Vi har så mycket information och brus att ta ställning till att det ofta blir för mycket. Liksom det ökade välståndet i vårt samhälle har gjort att vi har mat i överflöd och att få slipper svälta, har i dess kölvatten följt fetmarelaterade sjukdomar osv. Vi har en buffé av information framför oss och risken är stor att när kaviaren och vakteläggen är slut, lastar vi på en skopa med brus på vår tallrik som fördunklar våra sinnen. Vi måste noga fundera på vad vi stoppar i oss och alltid bära med oss orden från en kinesisk tänkare: "Alla uppfattar det vackra som vackert och häri ligger fröet till fulheten". 


lördag 2 september 2017

Att bryta rutinens bojor

Undertecknad är hemkommen efter fem veckor i Asien. Jag hann besöka tre länder (Vietnam, Thailand och Kambodja) och innan jag kommer till kritan vad gäller dagens inlägg tänkte jag skriva om en höjdpunkt från två av länderna. 

Vietnam: Hanoi! Huvudstaden i detta på pappret kommunistiska land är trevlig på många sätt och fascinerar nog en majoritet av de hugade besökare som vågar sig dit. Staden är mycket kompakt och det är trevligt att gå runt i stadskärnan där det finns en stor sjö som samlar en hel del hurtiga pensionärer som tränar och stretchar i soluppgången. Det finns en hel gata där det säljs hundkött i alla dess former, undertecknad vågade dock inte prova. Mitt fokus riktades i stället mot en annan gata där det är fullt av små ölhak som ställer ut plaststolar kanske 30 cm höga och bord vilka serverar fatöl för två kronor glaset. Jag hade mycket trevliga stunder där med andra backpackers såväl som locals som kunde berätta mer om deras stad. Lägg Bia Hoi-corner på minnet. 

Kambodja: Detta land har en dyster historia som är solkad av det folkmord där den mest välutbildade fjärdedelen av befolkningen likviderades. Det räckte med att bära glasögon eller att tala ett främmande språk för att bli dödad. Att besöka killing fields där folk mördades en masse var gripande och när ett känsligt operastycke spelades i audioguidens hörlurar var det svårt att hålla tårarna tillbaka. På en positivare not är något jag inte kommer att glömma i Kambodja alla de pizzahak som var spridda vind för våg som maskrosor på en sommaräng. Nu kanske ni tänker att vill man ha pizza kan man väl lika gärna gå till närmast belägna stenkastande svenska förort. Inte riktigt. De kambodjanska pizzorna är speciella. De kallas happy pizza eftersom man blir glad av dem. Varför blir man glad? Låt mig uttrycka det så här; man har bytt ut oreganon mot något annat växtbaserat som ger en sådan effekt. 

Att bryta rutinens bojor 

Att rutin är en del av våra liv är ganska självklart. Vi kan inte komma på nästa iPad varje dag eller revolutionera sättet vi knyter våra skor, det sitter i muskelminnet. Vi häller upp vår filmjölk på morgonen och resar bort de gröna klumparna med van hand och vi borstar tänderna med kirurgisk precision. Vi åker till jobbet på liknande sätt var dag bland halvtrötta skolungdomar och pigga pensionärer som är på väg till något maratonlopp eller skryter om brännan de fått på sin trolldegsaktiga hud. Vi står på jobbet som tamboskap i ett bås redo att mjölkas på våra arbetsinsatser. Vi snackar om vädret vid vattenkylaren och vi skrattar åt chefens skämt på lunchen. Vi åker hem och tar oss vår äggmacka med tillhörande pilsner och vi somnar efter ett avsnitt av något trött serie, sedan upprepas processen. 

Att resa och speciellt när man gör det själv och inte som en del av en gräshoppssvärm av bussturister med kameran i högsta hugg redo att göra roliga perspektivbilder av Pisa eller Eiffeltornet är den exakta motsatsen. Inget är rutin och inget är planerat. Du äter när du är hungrig, gillar jag inte en stad tar jag mitt pick och pack och åker till nästa stället likt en vagabond. Du är flexibel som vatten, medan du i vardagen ofta är rigid som betong bunden av scheman och tider. Det här med att våga pröva något nytt, är något jag tror vi gör för sällan i allmänhet, men det gäller också på aktiemarknaden. 

Att pröva något nytt på aktiemarknaden

Jag tror att vi även på aktiemarknaden liksom i livet i allmänhet tenderar att bli för bundna av rutiner. Vi känner oss trygga med en viss strategi, med en viss typ av bolag och vi läser en viss typ av bloggar. Vad jag förespråkar är man då och då vågar ta sig utanför sin komfortzon och gör något nytt, något oväntat och bryter en vana eller ett mönster. Om du bara köper svenska bolag, testa att köpa något på någon annan marknad. Om du bara handlar stora bolag, testa med ett Kalle Anka-bolag. Om du gör fundamental analys, pröva teknisk analys. Nej, det sista var ett osmakligt skämt, jag skulle aldrig rekommendera humbug som teknisk analys. Jag skulle hellre åka till Gällivare och bli eremit. Hursomhelst ska jag nu framföra tre argument till varför jag är övertygad om att det är en bra idé att bryta rutinens bojor då och då.  

1. Du kan upptäcka att det är något för dig 


När du är förblindad av fördomarnas slöja är det svårt att veta om något passar dig. Jag prövade exempelvis att äta skorpion och buffel. Skorpion duger väl i krig, men buffelkött gillade jag väldigt mycket. Hur skulle jag någonsin kunnat veta det om jag inte vågade ta en risk? Innan 2013 hade jag exempelvis aldrig köpt ett bolag utanför Norden och nu har jag bara ett enda svenskt innehav i portföljen. Min studiekompis tipsade mig om franska bolag med stabila kassaflöden som 2012 handlades till kanske 3-4 x vinsten, men jag ville, vågade inte och tyckte mig inte behöva utländska innehav. När jag väl testade att kliva på de utländska bolagens atlantångare var jag fast. Hur ska du veta att något inte är för dig om du inte vågar prova? Sprid dina vingar likt Ikaros och de gånger dina vaxvingar inte smälter kan du närma dig solen och lägga världen under dina fötter.

2. Det finns positiva spillover-effekter till vad du gör nu


Låt oss ta ett fiktivt exempel; Kalle Karlsson från Karlstad köper bara svenska storbolag som börjar på A; ABB; Atlas Copco, Alfa laval och Assa-Abloy är naturliga hörnstenar. Låt vara att ABB är schweiziskt numera, Kalle bryr sig bara om platsen där bolaget är noterat. Om Kalle nu skulle våga ta steget till att köpa låt oss säga en mindre fransk underleverantör till industrin, kanske det passar Kalle och det är något för honom. Men ibland upptäcker vi att det inte är det. Kalle känner sig inte bekväm, bolaget börjar inte på A, han kan inte uttala VD:s namn och grabbarna på jobbet känner inte igen bolagsnamnet så han kan inte snacka om det med dem på fikarasten. Däremot kanske han lär sig mer om branschdynamiken bland Atlas Copcos underleverantörer och han förstår mer vilka antaganden i IFRS-ramverket, vilket alla bolagen tillämpar som är de mest väsentliga, efter att ha google translateat franska fotnötter till tummen blödde. Att lära sig mer om bolag, branscher, länder, strategier eller vad det nu än må vara hjälper oss indirekt även om de är till synes irrelevanta för oss. 

3. Det kan hålla aktieintresset vid liv


Om inte annat är det ett utmärkt sätt att göra tillvaron roligare, ombyte förnöjer osv. Om det alltid är samma visa är det lätt att aktieintressets låga så sakteligen falnar tills den punkt där den orangeskimrande glödbädden har ersatts av livlöst stoft och aska som vittnar om att en epok gått i graven. Det måste finnas någon spänning, något som får nackhåren att resa sig. En haj måste alltid simma för att inte drunkna och på börsen finns många börshajar och aktiespiggar. Att lära sig mer, att utvecklas och att vara intresserad är svårt att göra utan att då och då bryta mönster. Det är fullt möjligt, men det är betydligt svårare. 

Slutord


Det finns ett känt Buffett-citat om att vanornas bojor är för lätta att känna tills de är för tunga att bryta sig loss från och det ligger mycket i det. Vi blir lätt vaneslavar och att då och då kunna bryta sig loss, om inte annat för att se till att bojorna inte omsluter våra leder alltför hårt, tror jag är extremt nyttigt, förmodligen nyttigare än vad många av oss vågar tro. Jag har alltid trott att den som letar under flest stenar hittar flest saker av intresse. Ibland kan vi ha tur och hitta kontanter, lösskägg och falskt pass under den första sten vi vänder, men ofta tar det tid. Våga ta en risk, för även om något inte är för dig, är jag övertygad om att erfarenhetens bankkonto aldrig kan vara välfyllt nog. Gör något nytt, testa på, annars blir investerandet inrutat och tråkigt som arbetet på ett löpande band och samtidigt lär vi oss inte lika mycket. Gör misstag och det kan visa sig att de erfarenheter som sås kan skördas framgångsrikt långt senare. Testa något nytt och det kan visa sig att du aldrig kan gå tillbaka till dina gamla vanor. Och sist av allt, sluta aldrig att simma och sträva efter mer kunskap, men kom ihåg att i en värld där information och kunskap sprids snabbt och där stora banker har analytikerkårer kan ett övertag aldrig komma från att ha mer information. Det som är viktigt är hur vi använder informationen och kunskapen. I den processen kan vanornas bojor vara en hämsko som hindrar oss i vår färd mot investeringens pärleportar. 

Väl mött och till sist fyra semesterbilder. 


Sjön i centrala Hanoi


Solnedgång, Cat Ba Island, Vietnam
Vandring med lokal guide i Sapa, Vietnam
Vandring med elefanter i regn, Chiang Mai, Thailand

lördag 8 juli 2017

Att sträva efter perfektion - till vilket pris?

I morgon ska jag till Sydostasien för att vara borta i fem veckor. Planen är Thailand, Vietnam och Kambodja, men den som lever får se. Det är min första resa utanför Europa och det är solo, men jag har erfarenhet av att ha gjort liknande resor inom Europa så jag tänker att balansen på erfarenhetens bankkonto nu är tillräcklig för att jag ska kunna göra ett större uttag. Hursomhelst, tänkt jag därför passa på att skriva detta sommarinlägg kring ett tema som jag diskuterat en del med en bloggare vars namn har att göra med tobaksprodukter. Jag vill passa på att önska alla läsare en trevlig sommar och förhoppningsvis kan nästa inlägg komma någon gång kring augusti/september när jag troligtvis tagit mig tillbaka helskinnad. 

På många områden strävar vi efter perfektion. Ingenjörer och andra vardagshjältar vill ha så få fel som möjligt i produktionen. En golfspelare spenderar tusentals timmar med att hitta den perfekta svingen och en schackspelare kan med datorns hjälp polera sitt spel och se vilka misstag som gjorde att det eleganta tornoffret var förgäves. Vår strävan efter perfektion är naturlig och har lagt de hörnstenar som banat väg för en civilisation som ständigt utvecklas och skrider framåt i en fart som är smått otrolig. Entreprenörer som förbättrar processer, innovatörer som vågar tänka annorlunda och som på något sätt lyckas gagna mänsklighetens obarmhärtiga strävan att förbättra sin tillvaro på denna grönblå planet, är exempel på sådana som velat fullända något och där storslagna resultat har skrivits in i historieböckerna. Perfektionen kommer dock sällan gratis. Musikaliska genier som börjat i tidig ålder med att nöta symfonier på ett flagnande piano när grannpojkarna drack saft och sprang i skogen med brunbrända ben, har fått erfara myntets baksida. Likaså har de ingenjörer som velat bygga den mest sofistikerade produkten inte alltför sällan fått se sig akterseglade då produkten helt enkelt blivit så dyr att ingen kund är beredd att betala priset för produkten.

Mina egna observationer är att perfektionens pris ofta är alltför högt. För att vara hyfsat säker på att få näst högsta betyg i en viss kurs på universitetet lärde man sig med tiden att lägga ned en viss tid. För vissa krävdes mer tid, för andra räckte det med att läsa baksidan på mjölkpaketet för att förstå hur hela ekonomiska systemet hänger ihop. För att däremot ha en god chans till högsta betyg var ansträngningen betydligt högre, ofta gissningsvis dubbla tiden därför att man var tvungen att kunna hela materialet som rinnande vatten. Om det var något delområde som var litet svajigt, då säger Murphy's lag att just det blir en av essäfrågorna och då finns högsta betyget i sjön. Att göra något till 90 % kräver ofta halva tiden mot att göra något till 95-98%. När jag spelade trummor och hade aspirationer på att bli en rockstjärna som slår sönder hotellrum på nattlig basis köpte jag trumpinnar då och då. Jag spelade trummor lika försiktigt som Fredrik Lundberg och därför blev inte pinnköpen frekventa men när jag väl var där noterade jag att trumpinnar av andra sorteringen ofta var halva priset trots att de till synes såg likadana ut som sina storebröder i den mer utsmyckade lådan. Jag frågade försäljaren och han vände på en trumpinne och visade upp en svart fläck som inte var större än en fästing och sade lakoniskt: "Här har du förklaringen". Vilka trumpinnar jag köpte får läsaren göra sin egen bedömning av, men jag konstaterade i affären att perfektionens pris verkade något högt.

Aktiemarknadens perfektion

På aktiemarknaden kan det vara intressant att tänka på bolag som trebenta pallar som består av tre distinkta ben, vilket AkreCapital skrivit en del om när det gäller deras investeringsfilosofi; 
1) Verksamheten, 2) Ledningen 3) Återinvesteringsmöjligheter. 

Det mesta när det gäller nuvarande verksamheten såsom konkurrensfördelar, lönsamhet osv. går in under punkt 1. Punkt 2 handlar om att det inte ska vara några hästhandlare bakom rodret, utan kompetent och ärlig ledning som gör sitt bästa. Sista punkten handlar i stället om framtida möjligheter och är tätt knuten till de andra två punkterna. En klok ledning allokerar kapitalet väl och det beror i sin tur delvis på hur verksamheten går i dag om konkurrensfördelarna kan upprätthållas. Många bolag som har utmärkt ledning och vallgravar med krokodiler och pirayor har svårt att återinvestera mycket pengar i verksamheten eftersom tillväxtmöjligheterna är begränsade.

De flesta vill ha en pall som är mycket stabil att sitta på; enorma konkurrensfördelar, en ledning som är hederligare än moder Teresa och kan mer om verksamheten än Rainman samtidigt som alla vinstmedel går att plöja tillbaka i verksamheten till räntabilitet så hög att t o m varje konsultbolag som är tomt på tillgångar, framstår som en usel business. Jag vill också hitta sådana bolag, vem skulle inte vilja det? Det finns bara ett problem; alla ser det vackra som vackert och häri ligger fröet till fulheten. Det är här värderingen visar sitt fula tryne och gör att investeringen sällan går att räkna hem. Argumentet kan framläggas att det finns en perfektionspremie. När allting är strålande och tillväxtutsikterna vackra som en klarblå sommarhimmel, betalar marknaden kanske proportionerligt mer än när något ben ser litet svajigt ut. 


Att leta efter perfekta bolag - en naturlig väg


Varför vill vi ha perfekta bolag? En delförklaring kan vara Buffett och andra som har en investeringsstil som i dagsläget är fokuserade på generellt sett fina och välskötta bolag där det mesta går deras väg och där megatrender ger ytterligare fart i seglen. Det är naturligt att vilja undvika värdefällor och dessa stabila bolag kan inte gärna gå ned 90 % som vissa fingeravtrycksbolag skulle kunna göra. Man vill sitta på par i ess eller möjligen kungar eller damer innan man vågar trycka in keramik i potten vid Texas Hold 'em-bordet. Men vid pokerbordet som på börsen händer det att någon med 2 och 7 (sämsta handen i spelet eftersom det är låga kort och du inte kan få stege) kan vinna mot någon som sitter med två ess på hand. Igår satt jag med några vänner och grillade korv vid en lägereld vid en strand och Kenny Rogers "The Gambler" var låten som spellistan slumpade fram åt oss och det var några textrader som fastnade för mig: 

"Every gambler knows that the secret to survivin'
Is knowin' what to throw away
And knowin' what to keep
'Cause every hand's a winner
And every hand's a loser
And the best that you can hope for is to die in your sleep"

Någon som inte gjort sin hemläxa, belånat sitt slott, sin herrgård och sin husvagn och gått in i ett förhoppningsbolag kan hitta jackpot. Någon annan kan ha läst tusentals rapporter och bygg en tes som skulle få varenda spåman norr om Mississippi att slå klackarna i tacket över den skarpsynta analysförmågan kan misslyckas fullständigt. Det är en del av spelet, men oddsen kan förbättras om man fattar välgrundade beslut och inte drar förhastade slutsatser. 

Vi måste välja och vi måste dö

Det finns två saker som är säkra i livet och som inte går att rubba på; vi måste välja och vi måste dö. För att kunna undvika att betala perfektionspremien måste vi ta en risk när det gäller något ben. För att kunna inhandla vår trebenta pall till ett humant pris kan inte alla ben vara armerad betong och gjutna i berggrunden på atomvapenkrigssäkert sätt. Vissa investerare går t o m så långt så de köper bolag där alla tre ben är uppenbart ruttna och pallen troligtvis inte går att sitta på. Ibland blir dock priset på dessa pallar så lågt att återförsäljningsvärdet av virket är lägre än inköpspriset, så i det fallet behöver man inte ens kunna sitta ned för att räkna hem investeringen (Net-nets). Vi måste därför aktivt välja något ben där marknadens bedömning av hur ruttet ett ben är skiljer sig från vår bedömning. Det är häri svårigheten ligger. Vi måste inte bara acceptera brister och fel i de pallar vi köper, vi måste omfamna dem och sätta dem i relation till rabatten som möbelhandlaren ger oss. Alla kan se att en möbel som är handsnickrad av tibetanska munkar i årtionden är mer värdefull än ett hopkok av kinesiska plastbitar av andra sortering. Men är det värt priset?

Hur välja ben?

Då kommer vi till pudelns kärna. Om vi accepterar premissen att en perfekt pall kommer att bli för dyr, måste vi prioritera och ta risken att något ben kan kollapsa. Vi måste försöka hitta ett läge där marknadens bedömning av benens kvalitet är sämre än vår bedömning. Hur kan vi tänka på det? Som alltid när man svarar på svåra frågor är det optimala svaret att det det beror på. Det beror på riskpreferens, det beror på vår kompetenscirkel och tidshorisont. Det beror på hur bekväma vi är med våra antaganden och var de stora riskerna samt möjligheterna är i ett visst case. 

För egen del har jag svårt att tumma på ledningen. Ledningen allokerar kapitalet, ledningen presenterar siffrorna och om ledningen är genomrutten in i märgen som Bernie Madoff kan de andra benen vara värdelösa. Jag ser gärna återinvesteringsmöjligheter därför att jag vill äga compounders som utvecklas väl över tid, men ibland kan avsaknaden av sådana möjligheter leda till en värdering som är väl låg. Jag har ingen mirakelkur, universallösning eller något magiskt trick som gör att man kan prioritera rätt bland pallens tre ben och det är högst individuellt hur man premierar. Vad jag försöker säga är emellertid att det sällan är lysande att betala för en perfekt pall. Ser den rabatterad ut är den uppenbarligen inte perfekt enligt marknaden och då måste man väga marknadens bedömning mot sin egen. 

Slutsats 

Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den. De bästa defekterna på pallens ben enligt mina erfarenheter är exempelvis svag likviditet och att de handlas på någon obskyr lista. Så länge jag är långsiktig och har gjort min hemläxa vad gäller ledningen spelar det ingen roll för mig, men däremot kan dessa faktorer spela stor roll för fonder. Konjunkturkänslighet är en annan faktor som kan ge en överdrivet stor rabatt när marknadens farhågor blir stora i kölvattnet av den osäkerhet som uppstår. Mitt budskap i det här inlägget är framförallt följande; leta inte efter perfektion, för perfekta bolag kommer sällan ha perfekta priser, ofta tvärtom. Acceptera inte bara brister och fel i pallens tre ben, utan omfamna dem och inse att den svarta fläcken på trumpinnen kan vara din bästa vän när det är dags att slanta upp för en fortsatt framgångsrik rockkarriär. 

Att inte sträva efter perfektion vid analysen tror jag också på. Gräver man för djupt, kan det vara svårt att komma upp ur gropen. Om du dubblar tiden kan du gå från 90 % till 95 % i analys, men det kan lika gärna vara så att du förvirrar dig själv och blir för fäst vid en idé. Genom att vara medveten om och välja de risker vi tar kan vi kanske, men bara kanske få en edge mot marknaden. Många letar efter sådana case och det är inte enkelt för då skulle alla bli rika, men det är bara genom att våga ta en risk andra inte vågar bära som vi kan få chans till överavkastning. En bolag som ser helt perfekt ut och verkar sakna risk har sällan en riskfri aktie därför att all framgång tenderar att prisas in i kursen. Ibland måste vi satsa för att vinna och ibland kommer vi att misslyckas, men genom hårt tankearbete och en vilja att ständigt lära kan vi förhoppningsvis lägga oss något klokare i dag än vad vi var när vi steg upp. Och då kanske, men bara kanske, kan våra framgångar överskugga våra motgångar och då kanske det visar sig att all blod, svett möda och tårar inte var förgäves. 



måndag 5 juni 2017

Känslor på aktiemarknaden?

En januarimorgon då fru frost hade slagit sina klor i den myllrande metropolen New York var himlen klarblå och inga orosmoln skymde den aldrig så ljusa horisonten. På LaGuardia-flygplatsen var det affärer som vanligt; små barn som med stora ögon såg hur gigantiska jumbojetar liksom svanar majestätiskt bröt naturlagarna och lyfte mot fjärran destinationer; affärsmän som inte kunde spilla en droppe tid och hade Skype-konferenser med hjälp av sina äppelbeklädda klösbrädor. Datumet var 15 januari 2009 och hade det inte varit för en mycket speciell händelse hade denna dag förpassats till glömskans soptipp. Ett plan har precis lättat från marken och kaptenen utbrast: "vilken vacker vy över Hudson-floden i dag". Tätt därpå kom en asteroidstorm av Kanadagäss och slog med ljudliga smällar mot planets alla skrymslen och vrår samt sögs in i jetmotorerna som strax därefter slutade fungera. Planet var på 930 meters höjd och i stället för att välja att vända tillbaka till Laguardia eller att åka till Teterboro-flygplatsen en bit bort fattade kapten Chesley Sullenberger det avgörande beslutet och anropade till flygcentralen lakoniskt: "Vi kan inte åka till Teterboro, vi kommer att hamna i Hudson-floden". Slutet på historien vet nog de flesta, planet landade i floden i ett stycke och alla 155 ombord klarade sig helskinnade. Händelsen har skrivits in i historieböckerna som "Miraklet på Hudsonfloden". Om anledningen till att det gick så bra har Sullenberger själv sagt: "Under alla år hade jag varje år satt in en liten summa på erfarenhetens bankkonto genom träning och nu var balansen tillräckligt stor för att jag skulle kunna göra ett stort uttag". 

Simuleringar som gjordes i efterhand visade att hade man försökt att landa på någon av flygplatserna hade planet kraschlandat innan det nått fram. Sullenberger hade genom sin erfarenhet och träning byggt upp en intuition, en magkänsla, han visste vad han var tvungen att göra och gjorde det även i en helt ny, främmande och inte minst sagt skrämmande situation. Den forne världsmästaren i schack Garry Kasparov har berättat hur han ibland i en viss position inte kunde se exakt hur han skulle få fördel av att exempelvis offra en bonde, men att det ibland är strategiskt rätt långsiktigt och han bara känner det inom sig. Länge kunde inte robotar slå människor i schack och en stor anledning var att robotarna var materialistiska. Om de såg en möjlighet att mumsa i sig en bonde tog de chansen, även om det rent strategiskt kanske var fel beslut. I det här inlägget tänker jag beskriva min syn på känslor och intuition. 

Känslor på aktiemarknaden


I en känd sång sjunger Gessle om att alla känslor kommer på en och samma gång. Det är tur att han är musiker och inte aktiesparare, för hade han varit det hade han fått utstå mycket kritik, förnedring och glåpord just för den textraden. Det finns en idé om att känslor är något negativt, något att ta fram i andra sammanhang, men aldrig på aktiemarknaden. Jag vill påstå att denna tankegång är särskilt utbredd i värdeinvesterarkretsar och en viss skugga bör falla även över undertecknad. Du ska vara en robot. Du ska vara maskinen som packar margarin på löpande band utan att lägga någon värdering i om det är Bregott med den fina kon på loggan eller om det är något lappverk från tyska betesmarker. Känslorna kan du offra på glömskans altare. Plocka bara fram dem när du sitter hemma i soffan och ska vara sentimental när du ser slutscenen i Band of Brothers eller när du sippar rödtjut och bläddrar flagnande fotoalbum där svunna ögonblick etsat sig fast i evigheten.

De som blandar in känslor hånas och ses som en fårskock eller en skara lämlar som släpar benen efter sig när de följer varandra mot det bittra stupet och slutet. Alla spår av mänsklig inverkan ska elimineras. Känslorna ska smälta som smör i solsken och buzzwords som bias, vilket jag själv slängt mig med ett flertal gånger, används som slagträn i debatten. Ju mer rationell tankeprocess fri från känslor, desto bättre, heter det. Emellertid har jag börjat fråga mig själv om det inte just känslorna, just den mänskliga intuitionen att pussla ihop en fundamental analys av tusentals faktorer till något vettigt som kan ge en edge. Förmågan att kunna välja att landa i Hudson-floden, när de flesta andra, inklusive robotar kanske hade valt en annan väg kantad av större svårigheter. Kanske har jag insett att rationalitet inte är min väg och det är ok. Det som fungerat för mig har inte varit att aldrig bli exalterad av en lednings tidigare track record eller att stänga av min magkänsla helt och bara gå på kvantitativa faktorer. Visst kan magkänslan leda en på villovägar, men kanske är det ett lågt pris att betala om den för det mesta leder rätt. Nu ska jag tala om tre faktorer som gör att jag tror att känslor är absolut nödvändiga för mig i investeringsvärlden.

 1. Hur bedöma en ledning utan känslor? 

En av de viktigaste parametrarna för mig när jag gör en investering är att bedöma ledningen. Är den hederlig, är den kompetent eller kommer den vid första bästa tillfälle lura änkor och fäderlösa på sina sista surt förvärvade slantar? Kommer VD att göra allt för att få sin julbonus även om det äventyrar födkroken för tusentals fotsoldater längre ned i hierarkin? Det finns flera som inte överhuvudtaget bemödar sig med att bedöma ledningen eftersom det är så svårt. Andra argumenterar för att det är bäst att äga sådana företag där till och med klåpare hade kunnat göra ett godkänt jobb för att eliminera denna faktor. Samtidigt tycker jag att ledningen är så pass viktig att den inte kan ignoreras. Det är trots allt ledningen som bestämmer vilka siffror som ska presenteras till aktiemarknaden och det är ledningen som fattar strategiska beslut och andra beslut som kan sätta bolaget i klistret. Betänk exempelvis New Coke-kampanjen där man skulle ändra Coca-Colas recept. Nu blev det en succéhistoria eftersom man lade sig platt och ändrade sig, men det kunde blivit värre. Ett beslut i en gigant som till synes inte kan rubbas ens som solen slocknade framför våra ögon.

Att analysera en ledning kräver ett mått av psykologi och det är inte enkelt. Hade det varit enkelt hade inte tusentals investerare däribland en stor skara av "the smart money" investerat i ett bolag som Enron där ledningen lovade guld och gröna skogar. Guldet kom, men mottagaren var ledningen och inte aktieägarna till deras stora förtret. Otvivelaktigt kan ledningen luras, det kan smyga in bias om att man blivit förblindad av vackra ord, som inte alltid är sanna, som vi vet, men en bedömning måste göras. Du kan ta fram tusentals kriterier i en myriad av checklistor som ska ge något objektivt mått på ledningens integritet, kallat I-score eller vad som helst men jag kommer att ha svårt att smälta det. Andelen utspädning av aktiestocken eller hur många jumbojetar bolaget leasat senaste kvartalet eller varför kvalitén på snittarna på årsstämman kanske är fina kriterier, men jag tror att liksom vid pokerbordet krävs psykologi och människokännedom. Jag tror inte att man måste vara någon siare eller spåtant, men med sunt förnuft kommer man relativt långt och det kräver känslor.

Det finns många andra faktorer som inte heller är lätta att kvantifiera i ett bolag och ledningen är bara ett exempel. Vallgravens styrka och hållbarhet över tid är ett annat som man bara kan gissa sig till. Det finns oräkneliga faktorer och allt som kan kvantifieras är inte viktigt; allt viktigt kan inte kvantifieras. Massvis av faktorer måste sammanvägas och bedömas mot varandra och med tidigare kunskap för att bakas ihop till en syntes. Oavsett om man vill eller ej har jag svårt att se hur känslorna ska kunna lämnas vid dörren när en så komplex analys görs.


2. Känslor kan vara ett sätt att lära

Har ni någonsin försökt lära er simma genom att ha magen på en pall i mitten av rummet och veva med armarna som en fransk stumfilmsskådis? Inte det? Inte jag heller, men jag tror inte att det är lika givande som att ge sig ut i riktigt vatten. Samma sak med att ha en portfölj med låtsaspengar där man köpa Apple med 100 x häv och inte bry sig ett skvatt. Det är känslorna som uppkommer vid en riktig förlust som ger eftertänksamhet och lärdom. Den som är helt avtrubbad kan ha svårare att lära, även om en riktig förlust givetvis också kan ge upphov till fel lärdomar och att man kanske undviker en hel bransch baserat på ett ruttet äpple i branschkorgen. Att jag är känslomässigt engagerad i mina innehav gör att jag upplever att jag försöker lära mig mer av de misstag jag gör än om jag inte varit det. Hade jag helt känslokallt köpt något tror jag att de lärdomar som jag inhämtar hade varit lägre. Det finns säkert andra som kan vara känslokalla som industrirobotar hos ABB och ändå lära sig massvis av varje misstag. Det beundrar jag, för jag kan det inte. 

3. Brist på känslor dödar motivationen 

En stor drivkraft genom åren jag hållit på med aktier har varit att jag ser bolagen som något mer än abstrakta siffror på en skärm. Att känna sig som en delägare som tar del i företagets med- och motgångar snarare än en kortsiktig spekulant har gjort att jag kunnat njuta av att investera. Det är en härlig känsla att hitta ett case där stjärnorna på något sätt verkar stå i konjunktion till varandra och du känner i magen att det här kommer bli bra, det här kan bli miraklet på Stockholmsbörsen. När det går bra för mina bolag så är det en trevlig känsla och när gudarna tillåter och tesen slår in och utvecklas som på räls är det en lika rolig känsla. Många påtalar att man inte ska gifta sig med aktier och säger som Robert Deniro i filmen Heat att: "A guy told me one time, "Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner."

Finns det en risk för att man ser tillvaron med rosaskimrande glasögon när man borde smiska VD i baken, bildligt talat? Absolut, men om alternativet är att tappa passionen för aktierna som ändå är ett givande fritidsintresse kan man fråga sig om det är värt det. Dessutom tror jag att känslor har andra positiva aspekter som överväger de negativa som nämnt tidigare. Vissa är i sjunde himlen när det handlar aktier på basis av godtyckligt dragna formationer på en aktiegraf och det är kul om det fungerar för dem. Andra tycker om att underhålla sin net-net-robot likt en Tamagotchi en gång var tolfte månad. Jag föredrar i stället att känna ett visst känslomässigt engagemang till mina innehav. Jag tar del av deras utveckling och ser när de lär sig krypa och gå. Jag ser när de börjar tala och jag ser när de utvecklas till fullfjädrade samhällsmedborgare, redo att bekämpa ondska med godhet. Nåväl, det sista var kanske en smula överdrivet, men ni fattar principen. Känslorna gör att investeringslågan kan hållas levande och inte slockna.

Slutdiskussion 


Att ständigt sitta som en hök och bevaka sina innehav eller bli exalterad när ens innehav avancerat 10 basis points kan givetvis orsaka mycket lidande. Likaså kan den pendel mellan girighet och skräck som tenderar att resultera i småsparare som ökar farten fem minuter innan isberget tornar upp sig i horisonten och som saktar ned när skutan redan finns på botten av Marianergraven, vara farlig. Jag förstår logiken med att känslor kan sätta käppar i värdeinvesterarens hjul. Samtidigt tror jag inte att en brist på känslor är lösningen på våra problem. Vi människor har utrustats med en verktygslåda av känslor som kan ge oss fördelar och nackdelar. Det handlar om att känna sina egna begränsningar och veta när det är nog och när mer känslor kan gagna oss.

Intution, känslor och liknande känslor har ett skamfilat rykte. Det är något fult, som ska elimineras och läggas längst bak i garderoben tillsammans med de stavmixrar och kastrullset brudpar brukar få. Samtidigt är känslor det mänskligaste som finns, även om andra djur också kan känna känslor. Att landa i Hudson-floden krävde mycket känslor, intution och överväganden även om kapten Sullenberger var helt iskall och cool som en filbunke när han landade, utan att få panik. Det kanske visar på den fina balansgången på den känslomässiga linan som inte alltid är lätt att navigera. Den investerare som kan vara till hälften industrirobot och till hälften clown på cirkus, beroende på vad som behövs, har nog mycket vunnet. Och kanske, men bara kanske kan vi då avancera ytterligare något steg mot investeringens pärleportar.



söndag 18 december 2016

Slumpen - ett tveeggat svärd

Om en ingenjör bygger en bro och den sedan kollapsar under vikten av Agda, 85 som mödosamt släpar sin rollator över den, måste vi anta att ingenjören som konstruerat bron gjorde ett misstag. Om en arkitekt får i uppdrag att rita ett hus och det sedan får ett utseende som bara en mor kan älska samtidigt som grunden lutar i högre utsträckning än den kända turistattraktionen i Pisa kan vi sluta oss till att arkitekten inte var värd sitt salt. Om en äppelbeklädd telefon exploderar i örat på mig när jag konverserar och jag inte kastat in den i mikrovågsugnen av misstag får vi nog söka med ljus och lykta efter någon skyldig bortom Indusdalens östra rand. Aktiemarknaden och mycket annat för den delen är betydligt mer komplext än så; det är ingen exakt vetenskap. Smarta beslut på aktiemarknaden misslyckas hela tiden och beslut fattade av dumdristiga dårar med kartan upp och ned och kompassen krossad i tusen spillror får skratta hela vägen till banken ofta; inte minst i tjurmarknader. Det finns två farliga stigar att vandra på som kan leda en i fördärvet, mer om det nedan.

Tanke 1: Att gå till sömns under bortrationaliseringens trygga täcke. 


Låt oss säga att någon har trampat i klaveret och åkt på en riktig knock-out. Det har hänt oss alla, förutom kanske någon feg krake som sitter och trycker på T-bonds med negativ ränta utgivna av fru Merkel, men generellt sett. Tur och slump blir här ett vaccin mot all världens olycka; ett kort som gör att du kan gå ut ur fängelset och avancera till Norrmalmstorg för att slaska med stora plånboken som en Krösusfigur och sedan leva ett liv i sus och dus. Här blir otur ett slagord och investeringstesen var givetvis fullgod med informationen som fanns då. Det var först i efterhand som det visade sig att antagandena var för optimistiska med en faktor tio och ledningen visade sig vara de största charlatanerna sedan Madoffs glansdagar. Med informationen som fanns då var investeringen en trygg hamn, går resonemanget. Det är enklare att inte behöva erkänna brister i tesen och alla kan i någon mån hålla med om att aktiemarknaden är slumpartad ibland, särskilt när det går åt skogen för oss.

Varför detta tankesätt är farligt är därför att det förblindar vår syn och gör det svårt att lära oss något. Om allt handlade var perfekt och ett undermåligt facit är undermåligt bara därför att någon slumpmässig faktor gjort entré på scenen, blir det svårt att ändra sitt handlande framgent. Vad tar vi med oss in i framtiden för att kunna bli en litet bättre investerare nästa gång? Shit happens? Det är knappast en god lärdom för att kunna bygga en solid grund för framtiden. Samma sak gäller givetvis när vi slår en home-run, även om det lär vara mindre vanligt att skylla det på tur. Varför gick aktien upp så mycket? Vet inte, det var rent slumpartat och jag hoppas att jag lika mycket tur nästa gång, jag ska bara gå och konsultera min gode vän, den pilkastande apan först!

Ibland är det helt enkelt enklare att lägga sig till ro i en grönskande dal där allt är fridfullt och i stället för draken Tengil visar slumpen då och då sitt fula tryne. Vi människor har många sätt att rationalisera det som händer därför att då kan vi skydda oss och att skylla på någon eller något annat är alltid en klassiker. Vädret, konjunkturen eller en leverantör. Den som vill ha ett slaktefår behöver inte leta länge innan den kan hitta ett objekt som får klä skott för ens egna tillkortakommanden. När jag personligen gör ett misstag säger jag att jag ibland har otur när jag tänker.


Tanke 2: Att korsfästa sig själv med tolvtumsspik. 


Den andra skolan har mer av en GW Perssoniansk inställning: avsky slumpen. Visar det sig att alla bolagets fabriker brann ned en dag efter att försäkringen löpt ut eller att finska industrispioner snott hela patentlådan med hull och hår är det vårt fel. Vi borde ha insett vid analysen att risken fanns och gjort något åt saken eller tagit pengarna och sprungit. Ordet svart svan finns inte i vokabulären; det finns bara vita svanar och döda svanar och har en svan dött är det vårt fel. Slutar grekerna jobba och om de inte kan förhandla om sitt låneavtal vilket får kotlettfrisyrerna att löpa amok på Wall Street är det vårt fel. Har Trump blivit vald vilket påverkar en viss bransch är det vårt fel att vi inte förutsåg det. Ni förstår poängen.

Att analysera detaljer och leta efter misstag i sin tes är väl utmärkt, kanske ni frågar er. Visst är vettiga lärdomar goda, men att dra lärdom av något som inte borde vara en lärdom kan vara lika skadligt som att inte lära sig något alls. Om alternativen är att i skolan få lära sig att 8 x 8 är 128 eller att inte lära sig det alls kanske det är bäst att ha okunskap om den saken. Att korsfästa sig själv är något som är svårt för många, medan andra kan göra det lättare. Ibland går dock jakten på att lära sig för långt och lärdomarna kan bli hinder som stoppar oss från att tillägna oss "korrekta" lärdomar. Bränt barn skyr elden och ibland är den instinktiva reaktionen att exempelvis undvika en hel bransch om man lyckats plocka upp ett ruttet äpple ur branschkorgen. Vill man göra det är det i sin ordning; så länge man vet varför man gör det. Vissa branscher är helt enkelt för svåra och ingen har någonsin kvävts av att svälja sin stolthet. Jag har aldrig ägt en bank eller ett försäkringsbolag därför jag inte förstår mig på redovisningen och för att ledningens antaganden spelar alltför stor roll. Det är ok, för jag vet varför jag skyr branschen som pesten.

Myntets baksida är att felaktiga lärdomar kan pränta sig in i sinnet hårt och vara trubbiga. Det är precis som "lärdomen" att om man blivit rånad av en kringresande bulvancirkus på Italien-resan så undviker man för all framtid att åka till påvens, fotbollens och pizzans förlovade land. Att inte tillskriva slumpen någon betydelse är särskilt förrädiskt vid framgångsrika investeringar. Den som investerat med en felaktig investeringstes i bakhuvudet och blir belönad ser inte problemen torna upp sig i horisonten. Det är precis som med hundar. För att de ska lära sig något av sina misstag måste straffet komma direkt. Arbetsgången kan inte vara att hunden gör sina djuriska behov i Ming-vasen och efter ett år säger ägaren att: "nu blir det inget hundgodis". Jag kommer på mig själv konstant med att spegla mig i ljuset av ett fint facit som om jag hade sett det hela vägen.

En balansgång 

Hur ska denna balansgång hanteras? Hur ska vi lära oss saker inför framtiden och inte gräva ned huvudet i stranden som en struts samtidigt som vi inte felaktigt lär oss att Stalin var en hästhandlare från Andalusien som gillade mysiga hemmakvällar och långa skogspromenader? Det svaret kommer inte att vara universellt, utan att bero på vem du frågar. Den som köper indexfonder behöver exempelvis inte fundera så mycket, medan de som aktivt väljer aktier i en koncentrerad portfölj kommer att stå inför en mer prekär situation. Jag ska därför staka ut hur jag ser på saken och hur jag försöker tänka. Något som präglar mitt tankesätt är kanske en gammal skada från högskolan; försiktighetsprincipen. En gammal lektor brukade skoja att när det gäller kredit och debet är det i högsta grad försiktighetsprincipen att skriva konteringarna på en faktura i blyerts, som går att radera. Hur många som skrattade åt detta högklassiga och finurliga skämt av mästerlig klass låter jag vara osagt, men jag försöker att vara en försiktig general. Vad innebär det i praktiken? 

 Den första tanken jag borde och vill få upp i huvudet efter en misslyckad investering, vilket dock inte alltid händer, är att analysera mina misstag och försöka dra lärdom. Det känns mer försiktigt att anta att det inte är slump som står bakom ett kapitalt misslyckande. Ni som läst min masochistiska övning när det gäller Emeco vet vad jag talar om. Jag ville strö rikligt med salt i såren för att kunna kunna ta mig framåt och gå till sängs något klokare än när jag vaknade upp. Jag har inte alltid levt som jag lärt och jag önskar att jag alltid kunde tänka på ett visst sätt, men jag är inte mer än människa. 

I en rättegång antar man att en åtalad är skyldig tills motsatsen bevisats bakom allt rimligt tvivel. Det måste vara rimligt tvivel för att det går aldrig att vara 100 % säker. Hur vet vi att utomjordingar inte kommit ned till jorden och planterat fingeravtryck och annan bevisning på en oskyldig lintott som ligger och slumrar i vaggan? När det gäller misslyckade investeringar tänker jag att det är mitt fel tills motsatsen är bevisad. Det innebär per automatik att jag oftare kommer att sluta mig till tanke 2 även om tanke 1 och slumpen också ofta kan vara en viktig faktor. Vidare innebär det att jag ibland kommer att lasta mig själv för sådant som inte var mitt fel precis som rättsväsendet då och då kommer att fria skyldiga personer när bevisen inte räcker till. Det är priset jag betalar för att alternativet är att anta att slumpen låg bakom i betydligt fler fall.

Det omvända gäller när jag utvärderar innehav som utvecklats väl. Då vill jag anta att det är slumpen som ligger bakom om jag inte kan hitta fingeravtryck, mordvapen och blodiga skor som tyder på att det var mitt eminenta detektivarbetare som ledde till att ett gäng irrationella småsparare och fonder började handla upp kursen långt över fundamentalt motiverade multiplar. Här kommer försiktighetsprincipen in i bilden. Att tillskriva lyckanden till slump är troligen försiktigare och torde leda till mindre trubbel än att alltid slå sig för bröstet.  

Svårigheten att undvika knew-it-all along bias. 


Balansgången är svår att hantera och inget extremfall är att föredra, men jag föredrar att försöka lära mig något även då en lärdom inte finns att hämta. Hur ser jag ändå till att inte lasta mig själv då det verkligen är slumpen? En nyckelfaktor för mig har varit att inte tänka would have, should have, could have. Det är så lätt att se på faktiska utfall, sådant som hänt och sedan säga att med facit i hand kunde det inte skett på annat sätt. Jag kommer på mig själv med att göra det konstant. Jag gråter över spilld mjölk och tror mig kunna förutspå Kopparbergs hockeysticksartade aktiekursexplosion eller Nokias kaffevedsartade kompression. Det kan jag inte; jag är ingen sibylla eller spågumma och även om jag var det hade jag stämt skjortan av kristallkuletillverkaren.

Det är ytterst svårt, för att inte säga nästan omöjligt att tänka i termer av alternativa utfall som kunde skett, men som inte blev av. Skulle Apple varit samma framgångssaga om Jobs i ett parallellt universum klädde på sig träfracken och vandrade ut i de sälla jaktmarkerna redan på 90-talet? För att dra rätt lärdomar måste man kunna bortse från utfallet för att i stället tänka sig tillbaka till den situation som man stod inför vid investeringsbeslutet. Just då, vilka faktorer var uppenbara för en var och vilka faktorer var det som först i efterhand visade sig falla ut på bra eller mindre bra sätt. Att skriva ned sin investeringstes och att berätta varför man agerar på ett visst sätt är något som kan hjälpa en i strävan efter att kunna springa ned längs minnesgatan och erinra sig en tid då saker och ting var annorlunda än nu.

Låt mig exemplifiera detta. Flera veckor sommaren 2012 satt jag och analyserade Kopparbergs och det fanns två hämskor som gjorde att jag till slut inte kunde krama avtryckaren. De hade höga skulder och svaga kassaflöden. Generellt sett har jag svårt med högt skuldsatta bolag och Kopparbergs hade en soliditet på under 20 procent och en nettoskuld som var ungefär lika hög som marknadsvärdet. Det medförde att P/E-talet som var runt 10 inte framstod lika lockande då Ev/Ebit var avsevärt högre än så. Kanske var jag något för konservativ givet att de hade starka varumärken och en fin historik av vinster, vilket indikerar en låg rörelserisk. Med låg rörelserisk kan man kosta på sig högre finansiell risk. Men hur det än var med den saken skulle jag säga att jag fattade korrekt beslut på basis av mina principer (om ni inte gillar dem har jag andra, som Groucho Marx brukade säga). Däremot var de svaga kassaflödena en naturlig konsekvens av en stark tillväxt och jag skulle nog säga att jag överskattade underhållsinvesteringarnas storlek. Tillväxten kom sedan som ett brev på posten och skalfördelarna som sedan följde ledde till kraftfulla vinstökningar. Efter Kopparbergs blev jag mer fokuserad på att sätta capex i förhållande till möjlig tillväxt.

Sammantaget skulle jag dock säga att jag hade gjort samma bedömning i dag eftersom jag inte kunde gå runt skulderna, men jag lärde mig något om att inte underskatta betydelsen av tillväxtinvesteringar. Kanske visar Kopparbergs att det alltid finns lärdomar att hämta. Även då man handlat rationellt enligt sin egen åsikt kan man lära sig något för att förhoppningsvis kunna avancera ytterligare några steg på bönstjälken som leder till himlen.

Slumpen - slutord


Slumpens skördar slår ojämnt. De mest godhjärtade av människor och barmhärtiga samariter får ibland se sina drömmar krossas, medan osympatiska skurkar till skillnad från i sagoböckernas betryggande schablonartade värld då och då har turen på sin sida. Vanliga människor mitt i livet stöter på slump och olika faktorer som inte går att råda över på daglig basis. Aktiemarknaden är likadan. Felaktiga investeringsteser belönas i tjurmarknader och folk kastar sig över heta noteringar som hundar kastar sig över ett köttben för att sälja dagen efter med god förtjänst. Sunda investeringar går inte riktigt hem alltid och när ingen bryr sig om balansräkningen spelar det ingen roll vilka bolag som simmar näck, så länge ebben inte kommer. 

De två grundantagandena när det gäller slump är att allt är slump eller inget är slump. Givetvis ligger sanningen allt som oftast någonstans i mitten, men det är svårt att se på det så och vi tenderar nog att vara mer åt det ena eller andra hållet. Att lasta sig själv är bra för att kunna dra lärdom, men att ta på sig ansvaret för budgetunderskottet, stormar i Afrika eller att Michael Jacksons näsa höll på att trilla ihop innan han sjöng sin svanesång kan leda till felaktiga lärdomar som kan vara betydligt farligare än inga lärdomar alls. På samma sätt som lärande är kunskapens moder är felaktigt lärande okunskapens moder. Det förblindar oss och gör att vi inte kan gå framåt i vår strävan efter utveckling. 

Slumpen är en mekanism som jag inte helt förstår och som jag tycker är klurig. Att se på ett faktiskt utfall och bedöma något i ljuset av det är betydligt enklare än att tänka i termer av alternativa utfall. Vid roulettebordet är det enkelt att se att om vi spelar på rött eller svart inte spelar någon roll; på sikt vinner alltid huset. Till skillnad från i verkligheten är utfallen kristallklara och vi vet vad pay-offen blir i varje scenario. På aktiemarknaden är det mer diffust och vi måste därför öva upp vår förmåga att se bortom det uppenbara; att se bortom det resultat som var och en håller för en självklarhet när det redan skett. Jag tror mig inte på långa vägar har hittat nycklarna dit än, men jag försöker genom disciplin, studier och ett öppet förhållningssätt ta mig i den riktningen. 

Över årens lopp är kanske den viktigaste insikten att verkligen ta sig tid och fundera på varför man agerar på ett visst sätt. Att skriva ned exempelvis en investeringstes kan underlätta processen att utvärdera innehavet när en del vatten flutit under broarna, men det viktigaste är att hitta den perfekta balansen. Balansen mellan att hålla fast vid dina principer och att kunna vara öppen för att ta till sig ny information. Det liknar balansgången som värdeinvesterare alltid möter när de måste väga hybris och att våga gå emot strömmen, med ödmjukheten att inse att marknaden ofta har rätt. Därför är det något som vi värdeinvesterare får öva på dagligen, då det flyter ut ur vår innersta kärna, men därmed inte sagt att det är enkelt. Slumpen är ytterst lätt att lära, men svår att bemästra. Använd allegorin om roulettebordet och de flesta förstår konceptet i teorin, men när vi sedan pratar om en mer komplex verklighet blir det svårare. Yogi Berra sammanfattade det bra: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det". Jag försöker lära mig mer om slumpen och hur det är bra att tänka och i bakhuvudet försöker jag bära med mig att felaktig lärdom kan vara skadligare än ingen lärdom. 






fredag 4 november 2016

Pengars makt och inverkan på motivation

Intro - lärdomar från Albanien


De senaste veckorna har jag varit på en resa i Albanien. När jag nämner att jag åkte till Albanien är den första reaktionen ofta att fråga om jag inte var rädd. Rädd för att någon skulle råna mig på mina skor, rädd för att det tydligen ska vara mycket kriminalitet. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Att knalla runt på Sergels torg i turistmundering efter att mörkret svept sina vingar över Stockholm är betydligt mer riskabelt än att göra något liknande i Tirana. Jag liftade flera gånger, alltid Mercedes av någon anledning, och har nog inte stött på större vänlighet i något annat land. Folk jag liftade med bjöd på tuggummi och dryck som ett tecken på gästfrihet. Folk kom fram till mig och ville prata, ville veta mer om mig och mitt land på samma sätt som jag ville lära mig mer om dem och deras vardag. Albanien är det land i Europa som enligt undersökningar har störst sympatier för USA och västvärlden. Det är ganska talande att en stor gata i Tirana är uppkallad efter krigspresidenten George W Bush. Kanske var det en kompensation för att han under sitt besök i Albanien blev av med sin klocka när han hälsade på en folkmassa (Video kan ses här: ) Hur det än förhåller sig med den saken, har Albanien förutom vänligt folk också fantastisk natur, med kritvita stränder, böljande kullar och dalar samt ståtliga berg som tornar upp sig i horisonten. Maten är god och prisvärd och närproducerad frukt i drivor finns att få tag på.

Landets historia är mångfacetterad och intressant. Efter att ha tillhört det Ottomanska imperiet och sedan blivit ockuperat av Italien under andra världskriget styrdes landet av en kommunistregim ledd av Enver Hoxha. Den här mannen var minst sagt paranoid och lät bygga över 170 000 bunkrar för att göra landet svårt att invadera. Att kalla honom foliehatt vore en komplimang. Han litade inte heller på Kina, Jugoslavien eller Sovjet och tyckte inte att det var tillräckligt goda kommunister. Efter hand slutade därför landet att göra affärer med andra länder och var i praktiken isolerat från omvärlden från 70-talet och framåt. Ett europeiskt Nordkorea kan man säga. En annan fascinerande bit i det Albanska pusslet är att innan kommunismen kollapsade fanns det inte mer än tusen bilar i hela landet. De halvrostiga Trabanter och Lada-bilar som producerades i Östblocket har fått ta emot många skrattsalvor genom åren, men vanligt folk kunde åtminstone köra bil i dessa länder. I Albanien däremot var bilkörning ett privilegium förbehållet kommunistpampar, medan kreti och pleti fick lita på att tågen inte skulle drivas på SL-manér. Med andra ord har folket upplevt kraftfull förändring under de senaste trettio åren.

Folk har frågat mig om det inte fanns fattigdom. Visst finns det fattigdom och det är ett av de fattigare länderna i Europa. Det finns tiggare som har svårt att klara av dagen och livet är inte en dans på rosor för alla. Men ju mer jag har pratat med människor och grubblat på saken har jag kommit att inse att det inte är hela historien. Ett av mina favoritcitat är: "Vissa är så fattiga att det enda de har är pengar". Hos de Albaner jag stötte på såg jag en vilja att gå framåt, en vilja att utvecklas och se lösningar framför problem. Snarare än att lägga sig ned i fosterställning och gråta såg jag en vilja att göra något åt saken och att uppskatta de små glädjeämnena i livet och det man har snarare än att sakna något man aldrig haft. Det finns alltid någon som har högre lön, flottare bil och bättre avkastning på sin aktieportfölj. Det är inte en tragedi. Antingen är man nöjd med litet för att lycka är något som kommer inifrån, befriad från allt överflödigt bagage, eller så blir man aldrig nöjd. Arnold Schawzenegger, tidigare guvernör och skådespelare känd från den robotartade insatsen i Terminator-filmerna sade det bra: "Pengar leder inte till lycka. Nu har jag 50 miljoner dollar och jag är lika lycklig som när jag hade 48 miljoner dollar." I det här inlägget ska jag försöka beskriva hur jag ser på monetära incitament och motivation.

Pengar - en mångfacetterad varelse


Mycket få ting väcker mer känslor än pengar. Dessa cirkulära metallbitar och rektangulära papperslappar med gamla stofiler, nationalsymboler och döda kändisar representerar ett visst värde, det är alla överens om och därför fungerar de som betalningsmedel. I stället för djurhudar, grankottar, eller pärlhalsband, som kan vara opraktiska att släpa runt på, tog mänskligheten fram något smidigare. Pengar är en fundamental morot i företag för att styra beteende. Erik Hamrén sade att mål förändrar matcher och lika självklart är det att pengar styr incitament. Dammsugarnasaren med provisionslön antas vilja pracka på så många produkter som möjligt på intet ont anande saft- och kanelbullspensionärer som inte vågar säga nej. I många banker antas VD inte orka kliva upp ur sängen utan en stor kontantbonus till jul för att slippa behöva åka ned och handla julskinkan på Lidl, trots att fasta lönen redan mäts i tiotals miljoner.

Pengar och hur de påverkar incitament och våra handlingar har studerats flitigt av bland annat ekonomer och andra pappersvändare. Frederick Taylor studerade stålverk och ansåg att en viktig komponent för att stävja lata arbetare som sitter och skvallrar om grannens trebenta hund i stället för att arbeta var att belöna enligt ackord. Ju hårdare jobb, desto mer välfyllt lönekuvert var tanken. Ett grundantagande inom klassisk ekonomisk teori är också att med mer pengar ökar incitamenten att göra något. Det antas att motivationen som finns kan ökas med pengar, men aldrig minskas, eftersom pengar förutsätts ha ett positivt värde, allt annat lika. Vad som däremot inte klassisk teori har ett lika gediget svar på är hur pengar ibland kan förändra den inneboende naturen i en vara eller tjänst.

 Låt mig exemplifiera vad jag försöker säga. Om jag ber en imaginär vän som bor nära mig att hjälpa till med att byta mina imaginära vinterdäck till min imaginära bil kan han gå med på det för han är min vän, vill ställa upp och så vidare. Erbjuder jag i stället honom 20 kronor för att göra det borde han vara eld och lågor enligt ekonomisk teori. Han kan skratta hela vägen till restaurang Gyllene Måsen (Ja, jag föredrar den benämningen 10 gånger mer än McDonalds eller Donken) och beställa två ostburgare för något han annars hade gjort i alla fall. Ändå ökar förmodligen vännens tveksamhet. Han ser det mer som ett jobb och jämför vad timlönen skulle vara mot vad han får i vanliga fall för att tjäna in sitt dagliga bröd. Timlönen kanske är fine. I Bangladesh. Men inte i Sverige och är 20 kronor allt jag är värd tänker vännen? Incitamentet ändrar med andra ord synen på tjänsten helt.

Hur mer pengar kan minska motivation


För att förstå hur pengar kan minska motivation kan det vara intressant att tänka i två termer av motivation; intern och extern. Extern motivation härstammar från externa faktorer såsom lön eller betyg. Gör man något bara för att klara tentan eller bara för att få högre lön utan att finna tillfredsställelse i aktiviteten i sig är det exempel på extern motivation. Intern motivation är motsatsen; det är något som flödar från det inre och handlar om att utföra en aktivitet för att det skänker glädje. Den som målar en tavla eller skriver en bok för att den njuter av aktiviteten i sig snarare än för att kunna tjäna pengar på det är exempel på denna motivation. Den totala motivationen är summan av intern och extern motivation. Den som gillar att skriva och dessutom kan få betalt kan få ökad motivation, men å andra sidan kan den interna motivationen också minska om det monetära kommer att bli för viktigt.

Det fanns en målande berättelse som handlar om hur extern motivation kan driva ut intern motivation i en textbok jag läste som jag tänkte återge fritt från minnet och inte helt ordagrant. I korthet går berättelsen ut på att ett gäng busfrön, eller ligister, eller frihetskämpar, vad man nu vill kalla dem, en natt går och kastar sten på en ruta som tillhör ett hus som ägs av en äldre man. Varför de vill göra detta är för att de får ut något av aktiviteten i sig, de gillar att förstöra och se gubbens min. Efter att det händer även en andra natt bestämmer sig gubben för att göra något åt saken. Han säger till pojkspolingarna att de kan komma tillbaka fler gånger och förstöra hans fönsterrutor och dessutom kommer han att betala dem. Gänget av kedjerökande pojkspolingar slår klackarna i taket och är utom sig av glädje! Tänk att få göra vad vi gillar och dessutom få betalt! Under ett par nätter kommer pojkarna tillbaka och håller sin del av avtalet. Den tredje natten säger gubben emellertid att pengar saknas och att han inte kommer att kunna betala dem i fortsättningen. Grabbgänget som kommit att se sitt stenkastande som ett jobb bestämmer sig för att inte återkomma efter detta, åtminstone inte innan gubben betalar av sin skuld!

Vad som hänt är att den interna motivationen helt dödades och när de fick betalt kom gänget att drivas enbart av extern motivation. När den externa motivationen, pengarna i det här fallet, visade sig vara en chimär, fanns inte heller någon intern motivation att utföra stenkastningen bara för sakens skull, för att det är roligt. Den enda skillnaden mellan scenariot när historien börjar och när den slutar är att de i slutet vet att de kunde fått betalt. I bägge fall får de inte betalt, men monetära incitamentet har förstört njutningen av aktiviteten i sig.

Motivation av företagsledningar 


På samma sätt som grabbarna i historien ovan drivs av olika incitament har människor i hundratals år försökt utforma ett belöningssystem som på ett så bra sätt ska se till att VD vill göra ett bra jobb som gynnar ägarnas intressen. Enligt en viss skola ses VD som en lat sengångare som måste ha frikostiga optionsprogram som späder ut aktieägarna kraftigt, för annars orkar inte denna göra ett bra jobb. Med enbart fast lön vill inte chefen göra ett bra jobb. Ändå verkar det finnas bolag som Handelsbanken som verkar gå relativt bra utan stora bonusar som morot. Andra som sällar sig till skaran kritiker av mastiga bonusar är lintotten Warren Buffett och hans vapendragare och högra hand Charlie Munger, vilka knappast behöver presenteras närmare för garvade och väderbitna investerare som läst böcker om dessa profeter från pärm till pärm flera gånger om.

Faktorer som brukar framhållas vilka kan vara negativa med bonusar är exempelvis kortsiktighet. Varför plantera fröna till ett träd vars frukter först kan skördas om tio år kan VD tänka. Även om det är vad som gynnar företaget mest på sikt, kommer bonusen kanske att bli lidande då resultatet pressas de närmaste åren. Det kan vidare ge upphov till earnings management vilket är en euforism för finansiella häxkonster där resultaträkningen påverkas på olika sätt. Exempelvis är det vanligt för en nytillträdd VD att kratta manegen genom att ta kostnader en masse såsom nedskrivningar för att resultaten under senare år ska kunna öka. Första året är det ändå ingen som bryr sig om resultatet och det går bra att skylla på den tidigare ledningen som köpt överflödiga tillgångar. När de löpande avskrivningarna sedan minskar år två och framåt kommer VD:n i stället att ta åt sig äran för resultatförbättringen och givet resultatförbättringen brukar bonusen kunna öka. Vad som däremot ibland glöms bort är att även om vi kunde stävja de största stötestenarna mot bonusar, dvs. kortsiktighet och att man kokar böckerna (eller soppa på redovisningsspik) slutar inte historien där.

En stor invändning som därför kan göras mot alltför stort fokus på extern motivation är att den interna motivationen kan minska. Forskning på området understödjer generellt att ju komplexare uppgifter som måste utföras, desto viktigare blir intern motivation. Exempelvis förekommer det att svenskar åker till Norge för att skala bananer i norska fabriker. Det är inget fel på jobbet som sådant och en del som åker över har säkert en stor passion för bananskalande, bananer är deras smör och bröd och största fritidsintresse. För de flesta är det dock pengarna som får den positiva vågskålen att tippa över till favör för beslutet att åka. Att skala bananer är mindre komplext än exempelvis att vara VD för ett storföretag och därför fungerar pengarna ganska bra som incitament. Men när det handlar om komplexa uppgifter blir intern motivation betydligt viktigare och pengar kan leda till enkelspårighet. Konsekvensen kan bli det som i ekonomihögskolan kan kallas Wacc-arbeten. Det är arbeten som checkar alla boxar men där det saknas kreativitet och innovationsförmåga. Generellt sett har intern motivation högre korrelation med prestation på arbetet i komplexa arbeten (Länk). Genom att fokusera mer på lönen snarare än att lära sig nya saker, ha roligt och få stimulera sitt intellekt kan jobbet utföras bättre. Vissa säger att hur kan man motivera en VD utan en saftig bonus? Mitt svar är att de bästa VD:arna inte motiveras av pengar. De vill lära sig mer, göra ett bra jobb och pengarna kommer i andra hand. Därför gillar jag rimliga löner och stort aktieägande. Min favorit-VD Luc Tack tog under 5 år inte ut en krona i lön och han äger 89 procent av företaget. Det är mina takter det.

Intern motivation - lika viktigt på aktiemarknaden


Att söka efter intern motivation är viktigt på arbetslivet och att försöka leta efter företagsledningar som inte främst drivs av pengarna är något jag strävar efter. Emellertid är det något som vi kan tänka på när det gäller våra investeringar också. Buffett har sagt att den som håller ögonen fastklistrade på spelplanen snarare än resultattavlan brukar klara sig bättre. Min åsikt är att alltför många ser aktiemarknaden som ett casino - ett riggat spel där svarta lådor och rika medlemmar i gubbklubbar drar hem storkovan medan småspararna får skrapa av småsmulor från frosseriets barskrapade bord. Därför vill de fokusera på pengarna. De ser blinkande siffror på skärmar och ettor och nollor som skvalpar obönhörligt ute i cyberrymden. I början av min aktiekarriär var jag likadan. Jag försökte spekulativt blanka börsindex, men ju mer vatten som flutit under broarna, desto mer fokuserad har jag blivit på bolagen och att njuta av investeringen som konst i sig. För mig är de pengar som står på mitt Avanza-konto en ganska abstrakt siffra som jag inte bryr mig om. Vidare intalar jag mig att jag aldrig kommer att ta ut en krona. Processen av aktieanalys och att se sig som en delägare i ett fint bolag är vad jag älskar. Den här bloggen är också något som kombinerar mitt intresse för aktiemarknaden med min lust att skriva. Det hade aldrig fallit mig in att ha reklam eller dylikt på bloggen därför att det förändrar beteendet. 

Att jämföra sig med andra är enligt mig helt lönlöst. Det kommer alltid finnas någon som har högre avkastning och mer spänning och gräset är alltid grönare på andra sidan. Någon kommer att sitta med Apple x 100 häv björn och någon annan med tjur. När året är slut kommer en av dem att ha högre avkastning än alla av oss. Låt dem ha det, för vem bryr sig när allt kommer omkring. Låt oss uppskatta det vi har. I mitt fall gläds jag åt att ha en aktieportfölj av fina bolag som jag analyserat och tycker om och där jag litar på företagsledningen. Jag har förmånen att hålla på med min hobby utan att någon ställer krav och säger att jag inte får handla Kalle Anka-caps eller aktier utanför Svedala. Jag har min frihet och kan finna ett mått av lycka i att utöva min hobby och det kommer jag att ta vara på.  

Fokus på intern motivation - en sund väg


Som jag försökt beskriva i styckena ovan är inte pengar svaret på allt eller vägen till lycka. Pengar till en viss grad kan öka levnadsstandarden, men efter en viss punkt spelar det ingen roll. Det är verkligen så att vissa är så fattiga att det enda de har är pengar. Det handlar om vad jag skrev om i introt om Albanien i inlägget. Jag har sett albanska fåraherdar som strålade av lycka när de tog hand om sin flock och svepte fram över vidsträckta och grönskande landskap med frisk luft i lungorna och en tillit till att det löser sig. Jag har sett albanska barn som nyfiket frågar var jag kommer ifrån och åkt nedför en pyramid som finns i centrala Tirana med dem, precis som vilka barn som helt skulle göra och skrattade åt hålen de fick i byxorna när vi hade accelererat.

Pyramiden i Tirana - byggdes som mausoleum för Enver Hoxha


 Lycka är något som kommer inifrån och extern motivation är något som vi brukar vänja oss vid. Den som får en bonus ett år förväntar sig en motsvarande bonus och litet till nästa år, för annars är det i praktiken en lönesänkning. Det blir ett race i ett ekorrhjul som inte går att vinna. För att bryta sig fri från denna process, i livet i allmänhet och i arbetslivet i synnerhet gäller det att se bortom lönekuvertet. Jag har bevittnat alltför många kasta bort sina liv i jakt på rikedomar om hägrar i horisonten. Folk som jobbar 70-80 timmar i vecka på ett arbete de egentligen inte gillar för att kanske någon gång i framtiden kunna bli delägare. Som ändå inte är nöjda för att kollegan har 5 kronor mer i timmen. Vi är inte vår titel, vårt arbete eller vår bil. Vi är inte våra femton hus på Franska Rivieran eller summan av vårt bankkonto. Vi är betydligt mer än så. Vi är människor som borde sträva efter lycka och personlig utveckling. Ett liv utan lycka är ett bortkastat liv.

Oavsett hur mycket pengar vi har kommer vi alla att bli uppätna av maskar efter att vi vandrat ut i de sälla jaktmarkerna eller klätt på oss träfracken. Våra kroppar kommer att förmultna och ge näring till jorden för att något nytt ska kunna växa och gro i dess ställe. Där död en gång härskar, kommer liv att återigen spira aldrig så starkt. Efter schackspelet läggs bonden och kungen tillbaka i samma låda. När vi föds sätts en viss summa med tid in på livets bankkonto. Vissa kommer att leva kortare och andra längre. Genom att äta nyttigt, spenat och broccoli och annat kanske man kan påverka sin situation något, men genetik och slump är också viktiga faktorer. Ingen kommer att i vilket fall leva för evigt och tiden är en resurs som stjäls ifrån oss år för år, dag för dag, minut för minut. Vi kan inte få tillbaka tid och vrida klockan tillbaka. Låt därför tiden vara meningsfull och räknas. Det finns få personer som på sin dödsbädd ångrar att de inte satt fler timmar på kontoret iklädda strypsnara, utan det brukar vara andra saker. Tid med familjen, vännerna och att uppleva nya saker och få nya perspektiv och allt det andra som förpassades till glömskans sopstation i en tid då en ny Porsche verkade viktigare.

Jag vill citera Uruguays förra president som sade det bra: "Vi har uppfunnit ett berg av överflödiga behov. Att shoppa nytt och att kasta bort gammalt. Det är ett slöseri av våra liv. När vi köper något, betalar vi inte med pengar. Du betalar med timmarna av ditt liv som krävdes för att tjäna ihop pengarna. Skillnaden är att liv är något pengar inte kan köpa. Livet blir bara kortare och det är sorgligt att kasta bort sitt liv och sin frihet på det sättet."  När han var president skänkte han bort 90 procent av sin lön till fattiga och bodde i sitt gamla hus och inte i ett palats. Slutligen sade han något annat tänkvärt: "Jag hoppas att jag inför den sista resan kan representera mig som en man som går in i baren och säger till bartendern: "Den här rundan står jag för".