torsdag 8 februari 2018

När slutar en tråkig bransch vara rolig?

Är det något människosläktet är notoriskt uselt på så är det att förutspå förändring. Vår stora profet Buffett har tagit fasta på detta och håller sig till tråkiga branscher som inte förändras mycket. Ju mer död stämningen blir om du tar upp en viss bransch på cocktailpartyt, desto bättre är branschen att investera i, resonerar han. Jag har hoppat på Warrens lokomotiv i detta avseende och jag gillar inte heller förändring. Smartphonen är djävulens påfund och det var bättre när vi hade vänstertrafik. Skämt åsido, jag har en smartphone, låt vara 5 år gammal, men ändå. Jag håller mig till tråkiga branscher. Framtiden är aldrig lätt att förutspå, men den kan bli något lättare att förutspå om inte hela marknadskartan riskerar att ritas om på fem år. Det här har varit en av grundbultarna i mina investeringar sedan jag gick på den stora patriotiska landminan Nokia ett antal år sedan. Vävmaskiner, backventiler, små bilkomponenter är exempel på sådant som bolag jag äger producerar. Med andra ord tråkigt som synden. Jag håller mig undan bolag med prefixen pharma-, bio- och dylikt. Logiken är att ju mindre som förändras, desto stabilare och därmed mindre risk borde det vara. Men som Yogi Berra sa: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det".

Finns trygga branscher? 

De senaste dagarna har jag dock stängt in mig på mitt rum och dragit ned gardinerna. Endast undantagsvis har jag lämnat hemmets trygga vrå för att hitta föda. Det som min hjärna brottats med är att Stockholmsbörsens guldgosse gått till att bli Stockholmsbörsens stora sorgebarn med stort S på tre år. Givetvis talar jag om lumpkrängarbusinessen Hennes och Mauritz. Först dog bruttomarginalen, sedan kolade tillväxten och nettokassan. Jag har aldrig ägt HM eftersom den alltid varit för dyr för mig (handlar helst till min favoritmultipel 10 x eller lägre) så jag är en betraktare vid sidlinjen. I min vildaste fantasi hade jag dock aldrig kunnat drömma om att det skulle bli stort att köpa kläder online. Jag kan förstå om det gäller böcker, stavmixrar eller dylikt, men att folk skulle vilja ha rosa herrkalsonger beställda på nätet, utan möjlighet att prova trodde jag inte på. Tjafset med att köa bakom någon myntsamlande pensionär vid Icas kassa när kläderna ska hämtas ut och krånglet med att skicka tillbaka plaggen man är missnöjd med borde vara stora barriärer, trodde jag.

Jag har nästintill betraktat HM som en obligation där man får en tillväxt på säg 8 % över tid + en hygglig direktavkastning på några procent. Det var helt åt helvetia fel. Aktiekursen är ned nära 60 % och de änkor och fäderlösa som fick rådet att köpa HM eftersom "ingen någonsin fått sparken för att köpa HM" får leta efter skärvorna till sina brustna drömmar på onlinehandels stengolv som fick alla förväntningar att komma på skam.

Jag trodde att det var en stabil och tråkig business precis i Buffetts smak, men det visade sig att så inte var fallet. Ett annat exempel på detta fenomen finns i Storbrittanien. Jag granskade ett företag som är en begravningsentreprenör kallad Dignity Plc. Aktien har dock inte åldrats med värdighet. Begravningsentreprenörer är kanske den tråkigaste bransch jag kan föreställa mig. Konjunkturokänsligt, tillväxt på någon procent och till synes inte mycket banbrytande innovationer som kan omdana hela branschen i ett svep. Teknologin som krävs för att gräva ned en kropp under jord har funnits åtminstone sedan Hedenhös. Dignity som verkar i denna dinosauriebransch gick ned 50 % på en dag cirka en månad sedan. Kunderna letar i allt högre utsträckning efter bättre priser online och därför ska bolaget sänka sina priser med över 25 %. Bye, bye bruttomarginal, kan rapporten sammanfattas.

Hur ska man tänka?

Det verkar som att ingenting är heligt. Att kränga loppbitna paltor eller att prångla ut träfrackar är uppenbarligen inga garanter för att framtiden ska vara enkel att förutspå. De tråkigaste av branscher kan ha de mest kraftiga av uppvaknanden. Bilindustrin kan mycket väl ritas om på litet längre sikt och det pratas om elbilar samt självkörande bilar. Här nedan är några saker som jag försöka tänka på litet extra i spåren efter HM.

1) Vad du gör är irrelevant, det är kreti och pleti som bestämmer

Jag utgick från mig själv och att jag aldrig skulle handla kläder online. Därmed bortsåg jag från att många andra gör det och missade betydelsen det skulle ha för bolaget. Tänk bort din egen åsikt. Mitt resonemang om att kläder är en vara som med fördel provas i butik var helt felaktig, det är tydligen bättre att beställa hem massa paltor och skicka dem fram och tillbaka eftersom frakten ändå är fri.

2) Ignorera inte signalerna 

Det finns alltid signaler och den som har örat mot rälsen har bättre chans att höra tåget komma. Den stora tillväxten av e-handel har inte skett i ett vakuum utan sker delvis på bekostnad av gamla tegelstensaffärerna. När jag bevakar mina underleverantörer till fordonsindustrin gäller det att vara ödmjuk inför möjligheten att elbilar kan ta över mer och mer, vilka i sin tur kan kräva andra komponenter som mitt innehav inte kan leverera.

3) Det finns gradskillnader i helvetet 

Trots min ganska apatiska ton i inlägget finns det gradskillnader i helvetet. Att köpa ett huxfluxhitech-bolag är alltid förenat med större risk än en "tråkigare" bransch. Kanske får vi acceptera ett visst mått av risk för större förändringar även i en tråkig bransch till synes fri från förändringar. Om aktiemarknaden var riskfri hade vi inte kunnat få den riskpremie vi får trots allt. Att inte lägga alla ägg i samma korg kan därför vara en god idé.

4) Värderingen är viktig

Såväl Dignity som HM värderades väl över 20 x vilket är långt över min favoritmultipel 10 x. Fallhöjden blir naturligtvis högre desto fler kliv bolaget klättrat på värderingsstegen. Köper du Messi för 3 miljarder och hans knäskålar blir krossade med en tung slägga i en hemsk olycka är det värre än om det händer Kalle Karlsson från BK Blåbären som kostade 300 tusen. Annorlunda uttryckt; värderingen absorberar förändringen och prisar in att det kan bli sämre. Ett högt värderat bolag räknar med att allt kommer att gå på räls med enkelbiljett till pärleporten. Verkligheten är dock sällan så enkel och chosefri.

Slutord

Jag är ett stort fan av Leif GW Persson och avslutade därför mitt förra inlägg med att citera vad han brukar säga: "Man ska inte krångla till det i onödan". Min investeringsmetodik är enkel och jag gillar tråkiga branscher som är enkla att förstå. Vad jag insett är dock att tråkiga branscher inte alltid är trygga och att trygga branscher inte alltid är tråkiga. Däremot torde sannolikheten vara mindre för radikala förändringar i en bransch vars smör och bröd inte är att hitta nästa modefluga. De tråkiga branscherna brukar vidare ha en stor fördel; lägre värdering. Även om förändringens vindar skulle svepa in kan en låg värdering agera som krockkudde. Jag fortsätter med min strategi oförtrutet, men ska nog framgent hålla litet bättre koll på vad som händer vad gäller mina portföljbolags marknader och produkter. Ingen är fullständigt vaccinerad mot förändring, men min melodi är trista branscher, med trista ledningar och trista namn. 

Min förhoppning är att med litet tristare portfölj än genomsnittet kan jag förhoppningsvis ha litet roligare än genomsnittet på ålderns höst när jag bläddrar flagnande fotoalbum från en svunnen tid då det fortfarande var människor som körde våra bilar. Men innan den dagen vill jag i spåren av börsfallet i början av veckan säga det som alla Vd:ar säger i Vd:s ord; jag ser med tillförsikt på framtiden!



torsdag 11 januari 2018

Etiska aktieinvesteringar? Nej tack!

Nu efter jul och nyår kan man tycka att det är dags att göra en portföljsammanställning. Vilka kanoner och kalkoner kan konstateras när bokslutet för 2017 upprättas? 90 % av portföljsammanställningarna på twitter har slagit index och konstigt vore annat för ju mer info man har, desto större blir avkastningen. Detta linjära och högst kausala samband medför per definition att en genomsnittlig twitterinvesterare borde slå index. Som vanligt väljer jag dock att ta med mig min avkastning daterad 2017 i graven och jag slipper därför stå med dumstruten i hörnet medan twitterkören slår klackarna i taket.

I stället tänkte jag prata om etik och investeringar. Jag har aldrig berört ämnet på bloggen, men tänkte att det kunde vara kul att skriva vad jag anser om saken. Det är högst aktuellt i spåren av att fler och fler företag vill framstå som messiasfigurer. De inkluderar grafer på andelen förnybar bomull i produktionen och vattenåtgången. De ägnar hela sidor i årsredovisningen åt vilka fantastiska projekt de genomför i tredje världen, hur de liksom Atlas bär en liten del av jordklotet på sina axlar med handlingar som skulle få moder Teresa att framstå som en skumraskfigur bakom en container i frihamnen en suspekt söndagskväll. Utan tvekan gäller de också investerare i högsta grad. Att investera etiskt är i ropet och fonder sätter upp regler för att ragga kunder. Det heter att kunderna ska kunna sova tryggt om natten och att investerarnas pengar endast används till etiska ändamål.

Vad är etiskt? 

En klassiker bland förvaltare men också investerare som vill investera etiskt är så kallat negativ screening, dvs. exempelvis säger man att vissa branscher ska man inte investera i. Typexempel är tobak, vapen, spel, krigsmateriel. Lönsamma och konjunkturokänsliga branscher kanske någon säger, men förvaltarna säger att verksamheten är förkastlig, sådant ska man inte syssla med. Vid en första anblick kan det låta rimligt, men när jag satt i badkaret här om dagen kom jag till insikt liksom när Arkimedes upptäckte tyngdkraften; vad tusan är etiskt då? 

Walmart säljer både tobak, alkohol och vapen i sina butiker. Coca-Colas läskeblask är proppfull med socker och leder till ond, bråd död i förtid för många människor. HM:s paltor kan tyckas etiska, särskilt med tanke på den 100 sidor långa årsredovisningen fylld av lullull om hur man tänker på miljön, särskilt i u-länder. Men samtidigt bidrar de till ett ohälsosamt slit- och slängsamhälle som inte är särskilt bra för miljön oavsett varifrån bomullen kommer. De flesta storföretag i jänkarstaterna med Google i spetsen skatteplanerar till tänderna och för ut miljardbelopp från statskassor världen över på så sätt. En råvaruproducent som säljer råvaror till någon krigförande part, är det etiskt? Alla banker kan också ifrågasättas. Dels kan de låna ut till företag som sysslar med trampminor i konfliktzoner. Någon skulle också kunna hävda att bankernas strukturerade och paketerade och skräddarsydda "aktivt" förvaltade fonder med 2 % årlig avgift som aldrig lyckas slå index är oetiska. Bankens ormoljeförsäljare prackar också på dessa på sina kunder till de som vågar fråga dessa försäljare från Helvetia om råd. "Goda" råd är dyra heter det och det har bankerna verkligen visat. 
En marxist hade t o m kunnat gå så långt att alla företag suger ut sina anställda och därför är oetiska. 

Jag vet inte vad som är etiskt och om man ska vara kategorisk får man väl köpa ett bolag med vilande verksamhet, men då kanske någon som läst Luthers katekes där det står att man måste slita för brödfödan säger att det också är oetiskt. Det är sannerligen inte lätt och även om man skulle kunna fastställa att ett bolag är oetiskt kommer man till nästa stötesten, som jag ska beskriva nedan.


Ta pengarna och spring eller göra något åt saken? 

Låt oss säga att vi alla kan enas om att ett visst företag är 100 % oetiskt, det är ruttet in i märgen och det är något som katten släpat in, inlindat i cyanid. Hur gör det världen till en bättre plats att avstå från att investera i det? Bortsett från nyemissioner och dylikt, om du köper aktier i ett tobaksbolag, köper du aktierna av någon annan. Du tillför inte bolaget pengar på något sätt och det är inte så att deras verksamhet blir mer skadlig för att du investerar. Osökt kommer jag att tänka på ett Konfucius-citat; "Det är bättre att tända ett ljus aldrig så litet än att förbanna mörkret". Om ett företag agerar oetiskt borde det vara bättre att försöka påverka det i positiv riktning snarare än att köra ned huvudet i sanden och vänta på bättre tider. Ni kanske tänker att en småsparare inte gör någon skillnad, men tillsammans gör alla spararna skillnad, särskilt i fonder. Det enda som händer om fonder som vill vara etiska sätter upp regler är att de säljer aktierna i företag, låt oss säga vapentillverkare. I ett extremscenario är då samtliga ägare ej etiska investerare som bara ser kassaflödet framför sig. Var ska då förändringstrycket komma ifrån? Genom sin vilja att agera etiskt kan man öka så kallade oetiska företags förmåga att vara just oetiska.

Det som händer om spararna en masse flyr från oetiska aktier är att deras värdering sjunker, men kom ihåg att för varje säljare är det någon som köper aktierna. Bolaget kan också återköpa aktier billigt om värderingen är tillräckligt aptitlig. Återigen blir konsekvensen att aktierna samlas i händerna på de som bryr sig minst om etik och etiska överväganden.

Jag tänker också att för den som vill göra världen till en bättre plats är det enklare att göra det genom oetiska företag som borde vara mer lågt hängande frukt. Låt oss ponera att en vapentillverkare har en oetisk effekt på samhället som vi uppskattar till minus 10. Enheten spelar ingen roll, låt oss säga zimbawedollar, nyttoenheter eller vad som helst. Om tillräckligt många institutioner går in och sätter press på bolaget så att de slutar sälja till arméer med barnsoldater kanske de går till minus 5 direkt. Ett företag som redan är etiskt kanske inte kan göra så mycket mer, de kanske kan göra en litet finare årsredovisning med fler grafer eller inkludera fler intervjuer med folk från tredje världen i årsredovisningen, öka andelen förnybart material till produktionen någon procentenhet osv, men samma radikala förbättringar kan inte uppnås. Det finns avtagande marginalnytta. Ett sådant företag kanske max kan gå från 8 eller 9 till 10 på den etiska skalan. Samhällsnyttan som skapas blir större i det första fallet.

Sammanfattning

Som rubriken klargjorde med all önskvärd tydlighet tror jag inte på det här med att begränsa sin investering för att kunna slå sig för bröstet och agera etiskt. Vill någon annan göra det, för all del, men det är inget för mig. Dels tror jag att det är svårt att hitta etiska företag och dels tror jag att det i så fall är bättre att försöka påverka i positiv riktning om man nu gillar företaget i övrigt. Jag försöker att inte tänka på etik på det sätt som avses i inlägget, men givetvis investerar jag inte i företag där jag inte tycker att ledningen agerar etiskt och aktieägarvänligt. Att fiffla med bokföringen, köra runt med privatjet på ägarnas bekostnad är röda skynken som får mig att stånga in bolagen i de oinvesterbara bolagens vidsträckta vägg. På så sätt tar jag hänsyn till etik, men jag är inte lika kategorisk med att avfärda branscher som många andra.

När jag analyseras ledningens etik ställer jag mig följande frågor: (1) Är det här en lirare jag skulle kunna tänka mig att ta en öl med? (2) Kommer vederbörande att gå till toaletten när det är dennes tur att bjuda på nästa runda? (3) Lyssnar personen lika mycket som han pratar? (4) Hur överdrivna är fiskehistorierna som berättas? Jag lever efter GW Perssons devis: krångla inte till det i onödan. Man ska lita på magkänslan men bland man in för mycket etik i sin kost är det lätt hänt att man får magknip och det är ett öde som vi gärna kan vara utan.


onsdag 6 december 2017

Finland 100 år - en historisk tillbakablick

Som bekant firar vårt östra grannland 100 år och som historieintresserad tänkte jag därför skriva en historisk tillbakablick helt utan någon koppling till aktiemarknaden. 

Solen arbetar sig mödosamt upp för ett grådisigt himlavalv och försöker ge liv och grönska åt slumrande träd och storslagna berg, vilka förefaller vara djupt försjunka i tankar. I städerna och i byarna, bland snötäckta hus och under rykande skorstenar, förefaller livet vara som vanligt. Men under snötäcket och jorden bär den finska drivan på en sorgesam upplevelse. Den 6 december 2017 är det 100 år sedan Finland blev självständigt. Självständigheten är något som varje finne är stolt över, men den hade ett högt pris och den har varit skör. Finland utropade sin självständighet i kölvattnet av den ryska revolutionen, vilket även ett antal andra grannländer gjorde, såsom de baltiska staterna. Därefter följde ett mycket blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita som kännetecknades av terror, rena arkebuseringar och andra ohyggligheter. Efter nära fyra månaders strider och nära 40 000 döda var kriget över och de vita stod som segrare. De kommenderades av Carl Gustaf Mannerheim, hela Finlands nationalhjälte, i klass med Gustav Vasa i Sverige. Efter en relativt skör period skulle stora delar av Europa dras in i andra världskriget på 40-talet. Finland var inget undantag.

Vinterkriget 

Fråga en finne något som Finland kan vara stolta över och du kan höra många svar. Spriten koskenkorva, Vm-gulden i hockey 1995 samt 2011, Nokia innan skutan kapsejsade eller idrottarna Paavo Nurmi och Teemu Selänne. Alla är trevliga svar som har sina meriter, men de går inte ned i den finska folksjälen. De fångar inte strävandena av en hel nation och kan aldrig fånga vintern 39/40 när det lilla landet i Norden med ett ganska udda språk var i hela världens blickfång. Det var den kallaste vintern i mannaminne där kvicksilvret ofta retirerade mot minus 40. Det var nu stora Sovjet hade för avsikt att sluka lilleputten Finland. Det var David mot Goliat.

Under sensommaren ställde Ryssland krav till Finland samt de baltiska länderna om att få ha militärbaser i respektive land. De baltiska länderna såg sig tvingade att acceptera förslaget, men blev sedermera helt ockuperade. Finland vägrade. Den 30 november 1939 inleddes därför fientligheterna med vinande flyganfall över Helsingfors. De ryska generalerna räknade med att kunna erbjuda Finland på ett silverfat till Stalin lagom till dennes födelsedag 18 december. Det fanns mässorkestrar med bland trupperna som hade till uppgift att underhålla segerparaden på Helsingfors stortorg. Vodkan var på kylning och den ryska kaviaren var uppdukad. Finlands underlägsenhet i material och antal trupper var slående. 250 tusen man mot en miljon. 32 stridsvagnar mot 1 500. 119 flygplan mot över 1 000. Artilleriet hade också mindre ammunition och kunde inte bombardera de ryska ställningarna lika ofta som man hade velat. Jänkarpresidenten Roosevelt uttryckte sig så här: "Sovjet har invaderat en granne så oändligt liten att den inte skulle kunna tillfoga Sovjet någon som helst tänkbar skada. Det är en granne som enbart strävar efter att leva i fred som en demokrati, en liberal och framåtblickande demokrati därtill". 


Nya krigsmetoder


Eftersom man hade så litet var man tvungen att vara innovativ och nu menar jag inte innovation på Apple-manér, dvs. att man tar bort ljudkontakten ur iPhonen så att den som vill lyssna på musik måste köpa någon överprissatt snäcka för 150 jänkardollar. Ett exempel är Molotov Cocktail som visade sig ypperligt för att förstöra pansarvagnar med. Det är i korthet en flaska med brännbar väska, såsom bensin, och en tändanordning i flaskhalsen, i sin enklaste form exempelvis en trasa som man stuckit ned. Namnet kommer från ryska utrikesministern Molotov som, när sovjetiska flygplan släppte bomber över Finland, sade att planen bara släpper korgar med bröd för den svältande befolkningen plågade under den förtryckande kapitalismen. Finnarna svarade att om Molotov bjuder på bröd är det inte mer än rätt att de står för dryck, därav namnet, även om finnarna inte uppfann själva vapnet, det användes nämligen först i spanska inbördeskriget.

Åren innan vinterkriget hade Stalins förföljelsemani nått nya höjder och över 90 % av de högsta officerarna i armén hade rensats ut. Kvar var i stället politiskt tillsatta officerare som ledde hastigt inkallade reservtrupper som inte hade tränats i vinterkrigföring. Exempelvis var sovjeternas klädsel potatissäcksfärgad, vilket passar sig väl när man leker kurragömma på ICA, men sämre i arktisk köld mot finnar med snödräkter. Vidare var finnarna vana skidåkare som smidigt kunde röra sig genom skog och mark medan de sovjetiska kolonnerna var starkt mekaniserade och var tvungna att hålla sig till vägar, vilket i norr ofta bestod av gamla halvdassiga timmervägar. Genom att slå ut det första och sista fordonet kunde man få fordonen i mitten att köra fast och genom att omringa dessa trupper kunde de svältas ut.

Efter att vunnit förvånande avvärjningssegrar i krigets början började Sovjet att anpassa sin taktik och kasta in mer trupper och till slut blev fienden övermäktig. Freden kom i mitten av mars, en bit efter Stalins födelsedag och i fredsvillkoren fick Finland avträda ca 10 % av landmassan men en stor del av industriella kapaciteten och viktiga städer såsom Viborg. Självständigheten hade dock bevarats, även om den varit dyrköpt. 27 tusen döda finnar och över 40 tusen skadade summerade facit till. Någon finne uttryckte det bra; "Vi vann inte kriget, men kanske vann vi freden". 


Prolog 


Även freden visade sig vara skör och när Hitler attackerade Stalin hakade Finland på i vad som skulle kallas fortsättningskriget, vilket varade mellan 1941 och 1944. När Stalin skulle avancera mot Berlin i krigets slutskede ville han först kasta ut finnarna ur kriget och gav sig på finnarna med oerhörda resurser. Med stor hjälp av tyskarna lyckades finska armén i en rad avvärjningsstrider bryta udden av den sovjetiska offensiven och Stalin insåg att det hade blivit för krångligt att ockupera hela Finland.  De gick med på separatfred som innefattade stora skadestånd vilka Finland var tvungna att betala. Återigen hade självständigheten bevarats, men ytterligare nära 70 tusen hade stupat i fortsättningskriget. Summerar man alla stupade under de olika krigen uppgår det till 127 000 personer. Som andel av befolkningen motsvarar det att 343 000 svenskar skulle dö i dag.

Min morfar som tyvärr inte är med oss längre slogs i både vinterkriget och fortsättningskriget och var ganska fåordig eftersom kriget hade ärrat honom både fysiskt och psykiskt. Men en sak minns jag och det var att han berättade att han aldrig, varken förr eller senare i livet, känt större samhörighet än de han kände då med sina vapenbröder. De delade skyttegravar, de såg förödelse och hemska scener utspelas tillsammans och de var beredda att ge sitt liv för varandra. Ur Shakespeares pjäs Henry V finns det här stycket:"Vi få, vi lyckliga få, vi vapenbröder; för den som i dag spiller sitt blod med mig, ska vara min broder.". Det beskriver nog känslan ganska bra, även om jag aldrig upplevt den själv.

Hur gick det då för nationalhjälten Mannerheim som ledde armén under inbördeskriget? Han var överbefälhavare under hela vinterkriget och fortsättningskriget. I augusti 1944 blev han vald till president eftersom han ansågs vara den enda som kunde lotsa Finland genom fredsförhandlingarna, särskilt eftersom Stalin respekterade honom. Han dog 1951, två år före Stalin. I ett tal till finska officerare 1948 sade Stalin följande: "Ingen respekterar ett land med en dålig armé, men alla respekterar ett land med en bra armé. Jag höjer därför mitt glas till Finlands armé och dess representanter här". Under andra världskriget finns det bara tre europeiska länder som var med i kriget vars huvudstäder inte ockuperades: Sovjet, Storbritannien och Finland. Jag höjer också mitt glas till alla de som spillt blod, svett och tårar för att rädda den finska drivan undan Sovjets käftar. De gav sitt liv för att vi ska kunna säga vad livet är vackert.

onsdag 22 november 2017

Informationsöverflödets dunkla baksida

Internet och andra tekniska innovationer har drivit på utveckling och innovation i ett lavinartat tempo. Några knapptryckningar har ersatt något som i en svunnen tid skulle kräva en diligensfärd över kullar och dalar genom lummiga oaser av grönska. Det är tämligen svårt att argumentera för att utvecklingen sammantaget inte varit till mer nytta än skada, men liemannens väg är outgrundlig. Att bensinmotorn har ökat produktiviteten enormt är till föga tröst för sadelmakaren som får se ett hantverk gå till ro på den andra sidan floden. I dag kan varenda parvel med korpgluggarna ens halvöppna läsa om iPad-försäljningen på Färöarna eller bilda sig en uppfattning om hur vädret i San Jose skulle kunna slå mot kopparpriset om en fjärils vingslag samvarierar med Saturnus månar. Vi har så mycket information att det skulle räcka till att skicka med en lunta i jultomtens släde till varenda förväntansfull lintott på julafton och vi skulle ändå ha information över. Vi skulle förmodligen behöva gräva ned informationen långt ned i marken i tusentals år så att den inte sipprar ut och förpestar vår tillvaro, kanske litet som med kärnavfall.

På 30-talet var information en bristvara. Den aktieanalytiker som orkade ge sig ut i vida världen, trotsa väder och vind och samla in information kunde få ett övertag mot kreti och pleti. Hade han tur kunde han gifta sig med prinsessan och få ut halva riket efter skilsmässan. Nu är problemet det motsatta: Vi kan inte få en edge av kvantitet och om det ändå mot förmodan finns någon fördel i mycket information så finns den inte hos dig eller mig, den ligger i en svart låda ett stenkast från börshuset eller i en storbank nära dig. Så nyckelfrågan blir vad vi gör med den information som står till buds.

Information och brus


Information uttrycker budskap eller kunskap i konkret form säger wikipedia. På aktiemarknaden kan det vara hur många husbilar eller husvagnar som säljs i Norden för Kabes aktieägare eller bruttomarginalen i HMs fall. Skulle jag inte vara ägare i Kabe utan i stället sitta med Atlas Copco och få ett brev med husvagnsstatistiken är det möjligt att jag tvingat postiljonen att hoppa lunchen och salta papprena väl innan förtäring. Den enes guld är den andres gräs och vad som faktiskt är information är svårt att säga; därom tvista de lärde. Men i grund och botten något relevant, något användbart.

Brus är allting annat. Irrelevanta eller ointressanta saker som jag inte kunde bry mig mindre om. Att en missnöjd kund skrivit en recension om HM på Drottninggatan på nätet och där sagt att "gå bara dit om du vill förstöra din lördagkväll och vill bli ruinerad av en felaktig kortläsare" kan någon se som research, men jag sticker ut hakan och säger att det är brus. Jakmjölkspriset i Mongoliet kan vara av intresse för någon, men om någon skulle dra en pitch om saken skulle jag nicka vänligt och säga: "Jag hör vad du säger"

Lätt att lära, men svårt att bemästra 


I teorin låter det ganska enkelt. Undvik brus, leta information, använd informationen väl och skratta hela vägen till banken. Men som Yoggi Berra sade: "I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, men i praktiken är det det". Som vi varit inne på finns det en mastodontisk och vidsträckt gråzon mellan information och brus och gränsdragningen är inte lätt att göra. Förmodligen kan aktieägare i precis samma bolag, med likartad utbildning osv komma fram till hela olika slutsatser om vilka bitar som ska prisas som Moses stentavlor och vilka bitar som ska förpassas till brusets sopstation för att aldrig se dagsljus.

Det andra är något som hör till en av de hörnstenar som investering vilar på. Allt det vi kan se och där det råder konsensus om vad som sker kommer att prissättas därefter. Förmodligen kostade det mer att få en plats på en livbåt på Titanic när isberget hade gjort processen kort med fartyget jämfört med under konjakprovningen någon timme innan. Förvisso var det kanske svårt att ha vett att sätta sig i en livbåt ombord på ett osänkbart fartyg innan isberget tornat upp sig i horisonten, men det finns folk som jobbar med att förutsäga räntor eller valutakurser, vilket torde vara minst lika svårt. Information  som är värdefull och som folk inser är värdefull kommer att prisas in i kursen. Alla analytiker kommer att bevaka HMs bruttomarginal och försäljning i jämförbara butiker, vi kan knappast tjäna pengar på den fronten. Att handla på värdelös info eller brus leder oss inte heller till rikedom eftersom det per definition inte kan fungera.

Vad måste vi då göra? Vi måste hitta något som marknaden uppfattar som brus, men som i själva verket är information som förmedlar ett budskap till oss och berättar en historia om bolaget och dess framtida utveckling. Den som kan knäcka denna miljondollarsfråga konsekvent i varje bolag skulle vara en rik man. Jag kan inte ge några direkt konkreta tips på hur man ska gå tillväga för att uppnå detta Nirvana, men jag kan dela med mig av ett exempel på något som tjänat mig väl.

Ett exempel - bolagsoperatören eller ormoljeförsäljaren. 


När jag skärskådar en årsredovisning finns det vissa saker som får det att gå kalla kårar längs min ryggrad. De flesta skulle kalla det brus, men jag ska ta några exempel. Ful design, tråkig bild på förstasidan, gärna samma bild år efter år, kanske något stavfel och väldigt litet lullull om synergier och storslagna visioner är något som jag ser som kvalitetsindikatorer. Ser årsredovisningen ut så berättar det för mig att VD är mer bekymrad kring hur bolaget ska drivas än hur aktiemarknaden ska reagera. Det är kanske små detaljer många skulle se som irrelevanta, men för mig berättar de en hel del om de 90 % av isberget som ligger dolt under ytan. "Remember the small things, because one day you will back and realize: "those were the big things". Vissa andra VDar verkar inte ha mycket annat för sig än springa runt från torg till torg (ibland också aktietorg) med mössan i hand och böna och be om att investerarna ska köpa aktier i bolaget. Den gruppen kallar jag kanske något cyniskt ormoljeförsäljarna och jag gör det därför att ett bra och välskött bolag behöver ingen försäljare. De som sköter bolaget i första hand är bolagsoperatörerna. 

Slutord 


Det var mycket intressant att se att vad jag länge trott backas av forskning. Här nedan är en sammanställning av vilken avkastning man fått i olika aktier. 


De mest illikvida aktierna förefaller utvecklas bäst över tid! Det kanske i högre utsträckning är bolag som inte bryr sig lika mycket om nästa kvartal som nästa decennium. Det är kanske inte i första hand bolag med VDar som ser som sin högsta önskan i livet att få ännu fler nervösa småsparare med på tåget med destination avgrunden för att kunna säga att likviditeten är hög. Vidare kanske ledarna i dessa högre utsträckning vågar säga till kapitalmarknaden: "Nej, vi spelar inte ert spel, vi kan göra något smärtsamt i dag för att kunna skörda frukterna i morgon" Uppenbarligen betalar vi en hög premie för möjligheten att kunna sälja och att kunna agera på all information vi får. Frågan man kanske ska ställa sig är om det är värt priset? Är möjligheten att kunna sälja på en sekund värd att förlora kanske 16 %-enheter i årlig avkastning? Det är upp till var och en att avgöra, men för mig är svaret givet.  

Sammanfattningsvis är det inte lätt att leva i vår tid. Informationen har spridit sig som en löpeld och infiltrerat varje beslut och varje tankeprocess. Vi har så mycket information och brus att ta ställning till att det ofta blir för mycket. Liksom det ökade välståndet i vårt samhälle har gjort att vi har mat i överflöd och att få slipper svälta, har i dess kölvatten följt fetmarelaterade sjukdomar osv. Vi har en buffé av information framför oss och risken är stor att när kaviaren och vakteläggen är slut, lastar vi på en skopa med brus på vår tallrik som fördunklar våra sinnen. Vi måste noga fundera på vad vi stoppar i oss och alltid bära med oss orden från en kinesisk tänkare: "Alla uppfattar det vackra som vackert och häri ligger fröet till fulheten". 


lördag 2 september 2017

Att bryta rutinens bojor

Undertecknad är hemkommen efter fem veckor i Asien. Jag hann besöka tre länder (Vietnam, Thailand och Kambodja) och innan jag kommer till kritan vad gäller dagens inlägg tänkte jag skriva om en höjdpunkt från två av länderna. 

Vietnam: Hanoi! Huvudstaden i detta på pappret kommunistiska land är trevlig på många sätt och fascinerar nog en majoritet av de hugade besökare som vågar sig dit. Staden är mycket kompakt och det är trevligt att gå runt i stadskärnan där det finns en stor sjö som samlar en hel del hurtiga pensionärer som tränar och stretchar i soluppgången. Det finns en hel gata där det säljs hundkött i alla dess former, undertecknad vågade dock inte prova. Mitt fokus riktades i stället mot en annan gata där det är fullt av små ölhak som ställer ut plaststolar kanske 30 cm höga och bord vilka serverar fatöl för två kronor glaset. Jag hade mycket trevliga stunder där med andra backpackers såväl som locals som kunde berätta mer om deras stad. Lägg Bia Hoi-corner på minnet. 

Kambodja: Detta land har en dyster historia som är solkad av det folkmord där den mest välutbildade fjärdedelen av befolkningen likviderades. Det räckte med att bära glasögon eller att tala ett främmande språk för att bli dödad. Att besöka killing fields där folk mördades en masse var gripande och när ett känsligt operastycke spelades i audioguidens hörlurar var det svårt att hålla tårarna tillbaka. På en positivare not är något jag inte kommer att glömma i Kambodja alla de pizzahak som var spridda vind för våg som maskrosor på en sommaräng. Nu kanske ni tänker att vill man ha pizza kan man väl lika gärna gå till närmast belägna stenkastande svenska förort. Inte riktigt. De kambodjanska pizzorna är speciella. De kallas happy pizza eftersom man blir glad av dem. Varför blir man glad? Låt mig uttrycka det så här; man har bytt ut oreganon mot något annat växtbaserat som ger en sådan effekt. 

Att bryta rutinens bojor 

Att rutin är en del av våra liv är ganska självklart. Vi kan inte komma på nästa iPad varje dag eller revolutionera sättet vi knyter våra skor, det sitter i muskelminnet. Vi häller upp vår filmjölk på morgonen och resar bort de gröna klumparna med van hand och vi borstar tänderna med kirurgisk precision. Vi åker till jobbet på liknande sätt var dag bland halvtrötta skolungdomar och pigga pensionärer som är på väg till något maratonlopp eller skryter om brännan de fått på sin trolldegsaktiga hud. Vi står på jobbet som tamboskap i ett bås redo att mjölkas på våra arbetsinsatser. Vi snackar om vädret vid vattenkylaren och vi skrattar åt chefens skämt på lunchen. Vi åker hem och tar oss vår äggmacka med tillhörande pilsner och vi somnar efter ett avsnitt av något trött serie, sedan upprepas processen. 

Att resa och speciellt när man gör det själv och inte som en del av en gräshoppssvärm av bussturister med kameran i högsta hugg redo att göra roliga perspektivbilder av Pisa eller Eiffeltornet är den exakta motsatsen. Inget är rutin och inget är planerat. Du äter när du är hungrig, gillar jag inte en stad tar jag mitt pick och pack och åker till nästa stället likt en vagabond. Du är flexibel som vatten, medan du i vardagen ofta är rigid som betong bunden av scheman och tider. Det här med att våga pröva något nytt, är något jag tror vi gör för sällan i allmänhet, men det gäller också på aktiemarknaden. 

Att pröva något nytt på aktiemarknaden

Jag tror att vi även på aktiemarknaden liksom i livet i allmänhet tenderar att bli för bundna av rutiner. Vi känner oss trygga med en viss strategi, med en viss typ av bolag och vi läser en viss typ av bloggar. Vad jag förespråkar är man då och då vågar ta sig utanför sin komfortzon och gör något nytt, något oväntat och bryter en vana eller ett mönster. Om du bara köper svenska bolag, testa att köpa något på någon annan marknad. Om du bara handlar stora bolag, testa med ett Kalle Anka-bolag. Om du gör fundamental analys, pröva teknisk analys. Nej, det sista var ett osmakligt skämt, jag skulle aldrig rekommendera humbug som teknisk analys. Jag skulle hellre åka till Gällivare och bli eremit. Hursomhelst ska jag nu framföra tre argument till varför jag är övertygad om att det är en bra idé att bryta rutinens bojor då och då.  

1. Du kan upptäcka att det är något för dig 


När du är förblindad av fördomarnas slöja är det svårt att veta om något passar dig. Jag prövade exempelvis att äta skorpion och buffel. Skorpion duger väl i krig, men buffelkött gillade jag väldigt mycket. Hur skulle jag någonsin kunnat veta det om jag inte vågade ta en risk? Innan 2013 hade jag exempelvis aldrig köpt ett bolag utanför Norden och nu har jag bara ett enda svenskt innehav i portföljen. Min studiekompis tipsade mig om franska bolag med stabila kassaflöden som 2012 handlades till kanske 3-4 x vinsten, men jag ville, vågade inte och tyckte mig inte behöva utländska innehav. När jag väl testade att kliva på de utländska bolagens atlantångare var jag fast. Hur ska du veta att något inte är för dig om du inte vågar prova? Sprid dina vingar likt Ikaros och de gånger dina vaxvingar inte smälter kan du närma dig solen och lägga världen under dina fötter.

2. Det finns positiva spillover-effekter till vad du gör nu


Låt oss ta ett fiktivt exempel; Kalle Karlsson från Karlstad köper bara svenska storbolag som börjar på A; ABB; Atlas Copco, Alfa laval och Assa-Abloy är naturliga hörnstenar. Låt vara att ABB är schweiziskt numera, Kalle bryr sig bara om platsen där bolaget är noterat. Om Kalle nu skulle våga ta steget till att köpa låt oss säga en mindre fransk underleverantör till industrin, kanske det passar Kalle och det är något för honom. Men ibland upptäcker vi att det inte är det. Kalle känner sig inte bekväm, bolaget börjar inte på A, han kan inte uttala VD:s namn och grabbarna på jobbet känner inte igen bolagsnamnet så han kan inte snacka om det med dem på fikarasten. Däremot kanske han lär sig mer om branschdynamiken bland Atlas Copcos underleverantörer och han förstår mer vilka antaganden i IFRS-ramverket, vilket alla bolagen tillämpar som är de mest väsentliga, efter att ha google translateat franska fotnötter till tummen blödde. Att lära sig mer om bolag, branscher, länder, strategier eller vad det nu än må vara hjälper oss indirekt även om de är till synes irrelevanta för oss. 

3. Det kan hålla aktieintresset vid liv


Om inte annat är det ett utmärkt sätt att göra tillvaron roligare, ombyte förnöjer osv. Om det alltid är samma visa är det lätt att aktieintressets låga så sakteligen falnar tills den punkt där den orangeskimrande glödbädden har ersatts av livlöst stoft och aska som vittnar om att en epok gått i graven. Det måste finnas någon spänning, något som får nackhåren att resa sig. En haj måste alltid simma för att inte drunkna och på börsen finns många börshajar och aktiespiggar. Att lära sig mer, att utvecklas och att vara intresserad är svårt att göra utan att då och då bryta mönster. Det är fullt möjligt, men det är betydligt svårare. 

Slutord


Det finns ett känt Buffett-citat om att vanornas bojor är för lätta att känna tills de är för tunga att bryta sig loss från och det ligger mycket i det. Vi blir lätt vaneslavar och att då och då kunna bryta sig loss, om inte annat för att se till att bojorna inte omsluter våra leder alltför hårt, tror jag är extremt nyttigt, förmodligen nyttigare än vad många av oss vågar tro. Jag har alltid trott att den som letar under flest stenar hittar flest saker av intresse. Ibland kan vi ha tur och hitta kontanter, lösskägg och falskt pass under den första sten vi vänder, men ofta tar det tid. Våga ta en risk, för även om något inte är för dig, är jag övertygad om att erfarenhetens bankkonto aldrig kan vara välfyllt nog. Gör något nytt, testa på, annars blir investerandet inrutat och tråkigt som arbetet på ett löpande band och samtidigt lär vi oss inte lika mycket. Gör misstag och det kan visa sig att de erfarenheter som sås kan skördas framgångsrikt långt senare. Testa något nytt och det kan visa sig att du aldrig kan gå tillbaka till dina gamla vanor. Och sist av allt, sluta aldrig att simma och sträva efter mer kunskap, men kom ihåg att i en värld där information och kunskap sprids snabbt och där stora banker har analytikerkårer kan ett övertag aldrig komma från att ha mer information. Det som är viktigt är hur vi använder informationen och kunskapen. I den processen kan vanornas bojor vara en hämsko som hindrar oss i vår färd mot investeringens pärleportar. 

Väl mött och till sist fyra semesterbilder. 


Sjön i centrala Hanoi


Solnedgång, Cat Ba Island, Vietnam
Vandring med lokal guide i Sapa, Vietnam
Vandring med elefanter i regn, Chiang Mai, Thailand

lördag 8 juli 2017

Att sträva efter perfektion - till vilket pris?

I morgon ska jag till Sydostasien för att vara borta i fem veckor. Planen är Thailand, Vietnam och Kambodja, men den som lever får se. Det är min första resa utanför Europa och det är solo, men jag har erfarenhet av att ha gjort liknande resor inom Europa så jag tänker att balansen på erfarenhetens bankkonto nu är tillräcklig för att jag ska kunna göra ett större uttag. Hursomhelst, tänkt jag därför passa på att skriva detta sommarinlägg kring ett tema som jag diskuterat en del med en bloggare vars namn har att göra med tobaksprodukter. Jag vill passa på att önska alla läsare en trevlig sommar och förhoppningsvis kan nästa inlägg komma någon gång kring augusti/september när jag troligtvis tagit mig tillbaka helskinnad. 

På många områden strävar vi efter perfektion. Ingenjörer och andra vardagshjältar vill ha så få fel som möjligt i produktionen. En golfspelare spenderar tusentals timmar med att hitta den perfekta svingen och en schackspelare kan med datorns hjälp polera sitt spel och se vilka misstag som gjorde att det eleganta tornoffret var förgäves. Vår strävan efter perfektion är naturlig och har lagt de hörnstenar som banat väg för en civilisation som ständigt utvecklas och skrider framåt i en fart som är smått otrolig. Entreprenörer som förbättrar processer, innovatörer som vågar tänka annorlunda och som på något sätt lyckas gagna mänsklighetens obarmhärtiga strävan att förbättra sin tillvaro på denna grönblå planet, är exempel på sådana som velat fullända något och där storslagna resultat har skrivits in i historieböckerna. Perfektionen kommer dock sällan gratis. Musikaliska genier som börjat i tidig ålder med att nöta symfonier på ett flagnande piano när grannpojkarna drack saft och sprang i skogen med brunbrända ben, har fått erfara myntets baksida. Likaså har de ingenjörer som velat bygga den mest sofistikerade produkten inte alltför sällan fått se sig akterseglade då produkten helt enkelt blivit så dyr att ingen kund är beredd att betala priset för produkten.

Mina egna observationer är att perfektionens pris ofta är alltför högt. För att vara hyfsat säker på att få näst högsta betyg i en viss kurs på universitetet lärde man sig med tiden att lägga ned en viss tid. För vissa krävdes mer tid, för andra räckte det med att läsa baksidan på mjölkpaketet för att förstå hur hela ekonomiska systemet hänger ihop. För att däremot ha en god chans till högsta betyg var ansträngningen betydligt högre, ofta gissningsvis dubbla tiden därför att man var tvungen att kunna hela materialet som rinnande vatten. Om det var något delområde som var litet svajigt, då säger Murphy's lag att just det blir en av essäfrågorna och då finns högsta betyget i sjön. Att göra något till 90 % kräver ofta halva tiden mot att göra något till 95-98%. När jag spelade trummor och hade aspirationer på att bli en rockstjärna som slår sönder hotellrum på nattlig basis köpte jag trumpinnar då och då. Jag spelade trummor lika försiktigt som Fredrik Lundberg och därför blev inte pinnköpen frekventa men när jag väl var där noterade jag att trumpinnar av andra sorteringen ofta var halva priset trots att de till synes såg likadana ut som sina storebröder i den mer utsmyckade lådan. Jag frågade försäljaren och han vände på en trumpinne och visade upp en svart fläck som inte var större än en fästing och sade lakoniskt: "Här har du förklaringen". Vilka trumpinnar jag köpte får läsaren göra sin egen bedömning av, men jag konstaterade i affären att perfektionens pris verkade något högt.

Aktiemarknadens perfektion

På aktiemarknaden kan det vara intressant att tänka på bolag som trebenta pallar som består av tre distinkta ben, vilket AkreCapital skrivit en del om när det gäller deras investeringsfilosofi; 
1) Verksamheten, 2) Ledningen 3) Återinvesteringsmöjligheter. 

Det mesta när det gäller nuvarande verksamheten såsom konkurrensfördelar, lönsamhet osv. går in under punkt 1. Punkt 2 handlar om att det inte ska vara några hästhandlare bakom rodret, utan kompetent och ärlig ledning som gör sitt bästa. Sista punkten handlar i stället om framtida möjligheter och är tätt knuten till de andra två punkterna. En klok ledning allokerar kapitalet väl och det beror i sin tur delvis på hur verksamheten går i dag om konkurrensfördelarna kan upprätthållas. Många bolag som har utmärkt ledning och vallgravar med krokodiler och pirayor har svårt att återinvestera mycket pengar i verksamheten eftersom tillväxtmöjligheterna är begränsade.

De flesta vill ha en pall som är mycket stabil att sitta på; enorma konkurrensfördelar, en ledning som är hederligare än moder Teresa och kan mer om verksamheten än Rainman samtidigt som alla vinstmedel går att plöja tillbaka i verksamheten till räntabilitet så hög att t o m varje konsultbolag som är tomt på tillgångar, framstår som en usel business. Jag vill också hitta sådana bolag, vem skulle inte vilja det? Det finns bara ett problem; alla ser det vackra som vackert och häri ligger fröet till fulheten. Det är här värderingen visar sitt fula tryne och gör att investeringen sällan går att räkna hem. Argumentet kan framläggas att det finns en perfektionspremie. När allting är strålande och tillväxtutsikterna vackra som en klarblå sommarhimmel, betalar marknaden kanske proportionerligt mer än när något ben ser litet svajigt ut. 


Att leta efter perfekta bolag - en naturlig väg


Varför vill vi ha perfekta bolag? En delförklaring kan vara Buffett och andra som har en investeringsstil som i dagsläget är fokuserade på generellt sett fina och välskötta bolag där det mesta går deras väg och där megatrender ger ytterligare fart i seglen. Det är naturligt att vilja undvika värdefällor och dessa stabila bolag kan inte gärna gå ned 90 % som vissa fingeravtrycksbolag skulle kunna göra. Man vill sitta på par i ess eller möjligen kungar eller damer innan man vågar trycka in keramik i potten vid Texas Hold 'em-bordet. Men vid pokerbordet som på börsen händer det att någon med 2 och 7 (sämsta handen i spelet eftersom det är låga kort och du inte kan få stege) kan vinna mot någon som sitter med två ess på hand. Igår satt jag med några vänner och grillade korv vid en lägereld vid en strand och Kenny Rogers "The Gambler" var låten som spellistan slumpade fram åt oss och det var några textrader som fastnade för mig: 

"Every gambler knows that the secret to survivin'
Is knowin' what to throw away
And knowin' what to keep
'Cause every hand's a winner
And every hand's a loser
And the best that you can hope for is to die in your sleep"

Någon som inte gjort sin hemläxa, belånat sitt slott, sin herrgård och sin husvagn och gått in i ett förhoppningsbolag kan hitta jackpot. Någon annan kan ha läst tusentals rapporter och bygg en tes som skulle få varenda spåman norr om Mississippi att slå klackarna i tacket över den skarpsynta analysförmågan kan misslyckas fullständigt. Det är en del av spelet, men oddsen kan förbättras om man fattar välgrundade beslut och inte drar förhastade slutsatser. 

Vi måste välja och vi måste dö

Det finns två saker som är säkra i livet och som inte går att rubba på; vi måste välja och vi måste dö. För att kunna undvika att betala perfektionspremien måste vi ta en risk när det gäller något ben. För att kunna inhandla vår trebenta pall till ett humant pris kan inte alla ben vara armerad betong och gjutna i berggrunden på atomvapenkrigssäkert sätt. Vissa investerare går t o m så långt så de köper bolag där alla tre ben är uppenbart ruttna och pallen troligtvis inte går att sitta på. Ibland blir dock priset på dessa pallar så lågt att återförsäljningsvärdet av virket är lägre än inköpspriset, så i det fallet behöver man inte ens kunna sitta ned för att räkna hem investeringen (Net-nets). Vi måste därför aktivt välja något ben där marknadens bedömning av hur ruttet ett ben är skiljer sig från vår bedömning. Det är häri svårigheten ligger. Vi måste inte bara acceptera brister och fel i de pallar vi köper, vi måste omfamna dem och sätta dem i relation till rabatten som möbelhandlaren ger oss. Alla kan se att en möbel som är handsnickrad av tibetanska munkar i årtionden är mer värdefull än ett hopkok av kinesiska plastbitar av andra sortering. Men är det värt priset?

Hur välja ben?

Då kommer vi till pudelns kärna. Om vi accepterar premissen att en perfekt pall kommer att bli för dyr, måste vi prioritera och ta risken att något ben kan kollapsa. Vi måste försöka hitta ett läge där marknadens bedömning av benens kvalitet är sämre än vår bedömning. Hur kan vi tänka på det? Som alltid när man svarar på svåra frågor är det optimala svaret att det det beror på. Det beror på riskpreferens, det beror på vår kompetenscirkel och tidshorisont. Det beror på hur bekväma vi är med våra antaganden och var de stora riskerna samt möjligheterna är i ett visst case. 

För egen del har jag svårt att tumma på ledningen. Ledningen allokerar kapitalet, ledningen presenterar siffrorna och om ledningen är genomrutten in i märgen som Bernie Madoff kan de andra benen vara värdelösa. Jag ser gärna återinvesteringsmöjligheter därför att jag vill äga compounders som utvecklas väl över tid, men ibland kan avsaknaden av sådana möjligheter leda till en värdering som är väl låg. Jag har ingen mirakelkur, universallösning eller något magiskt trick som gör att man kan prioritera rätt bland pallens tre ben och det är högst individuellt hur man premierar. Vad jag försöker säga är emellertid att det sällan är lysande att betala för en perfekt pall. Ser den rabatterad ut är den uppenbarligen inte perfekt enligt marknaden och då måste man väga marknadens bedömning mot sin egen. 

Slutsats 

Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den. De bästa defekterna på pallens ben enligt mina erfarenheter är exempelvis svag likviditet och att de handlas på någon obskyr lista. Så länge jag är långsiktig och har gjort min hemläxa vad gäller ledningen spelar det ingen roll för mig, men däremot kan dessa faktorer spela stor roll för fonder. Konjunkturkänslighet är en annan faktor som kan ge en överdrivet stor rabatt när marknadens farhågor blir stora i kölvattnet av den osäkerhet som uppstår. Mitt budskap i det här inlägget är framförallt följande; leta inte efter perfektion, för perfekta bolag kommer sällan ha perfekta priser, ofta tvärtom. Acceptera inte bara brister och fel i pallens tre ben, utan omfamna dem och inse att den svarta fläcken på trumpinnen kan vara din bästa vän när det är dags att slanta upp för en fortsatt framgångsrik rockkarriär. 

Att inte sträva efter perfektion vid analysen tror jag också på. Gräver man för djupt, kan det vara svårt att komma upp ur gropen. Om du dubblar tiden kan du gå från 90 % till 95 % i analys, men det kan lika gärna vara så att du förvirrar dig själv och blir för fäst vid en idé. Genom att vara medveten om och välja de risker vi tar kan vi kanske, men bara kanske få en edge mot marknaden. Många letar efter sådana case och det är inte enkelt för då skulle alla bli rika, men det är bara genom att våga ta en risk andra inte vågar bära som vi kan få chans till överavkastning. En bolag som ser helt perfekt ut och verkar sakna risk har sällan en riskfri aktie därför att all framgång tenderar att prisas in i kursen. Ibland måste vi satsa för att vinna och ibland kommer vi att misslyckas, men genom hårt tankearbete och en vilja att ständigt lära kan vi förhoppningsvis lägga oss något klokare i dag än vad vi var när vi steg upp. Och då kanske, men bara kanske, kan våra framgångar överskugga våra motgångar och då kanske det visar sig att all blod, svett möda och tårar inte var förgäves. 



måndag 5 juni 2017

Känslor på aktiemarknaden?

En januarimorgon då fru frost hade slagit sina klor i den myllrande metropolen New York var himlen klarblå och inga orosmoln skymde den aldrig så ljusa horisonten. På LaGuardia-flygplatsen var det affärer som vanligt; små barn som med stora ögon såg hur gigantiska jumbojetar liksom svanar majestätiskt bröt naturlagarna och lyfte mot fjärran destinationer; affärsmän som inte kunde spilla en droppe tid och hade Skype-konferenser med hjälp av sina äppelbeklädda klösbrädor. Datumet var 15 januari 2009 och hade det inte varit för en mycket speciell händelse hade denna dag förpassats till glömskans soptipp. Ett plan har precis lättat från marken och kaptenen utbrast: "vilken vacker vy över Hudson-floden i dag". Tätt därpå kom en asteroidstorm av Kanadagäss och slog med ljudliga smällar mot planets alla skrymslen och vrår samt sögs in i jetmotorerna som strax därefter slutade fungera. Planet var på 930 meters höjd och i stället för att välja att vända tillbaka till Laguardia eller att åka till Teterboro-flygplatsen en bit bort fattade kapten Chesley Sullenberger det avgörande beslutet och anropade till flygcentralen lakoniskt: "Vi kan inte åka till Teterboro, vi kommer att hamna i Hudson-floden". Slutet på historien vet nog de flesta, planet landade i floden i ett stycke och alla 155 ombord klarade sig helskinnade. Händelsen har skrivits in i historieböckerna som "Miraklet på Hudsonfloden". Om anledningen till att det gick så bra har Sullenberger själv sagt: "Under alla år hade jag varje år satt in en liten summa på erfarenhetens bankkonto genom träning och nu var balansen tillräckligt stor för att jag skulle kunna göra ett stort uttag". 

Simuleringar som gjordes i efterhand visade att hade man försökt att landa på någon av flygplatserna hade planet kraschlandat innan det nått fram. Sullenberger hade genom sin erfarenhet och träning byggt upp en intuition, en magkänsla, han visste vad han var tvungen att göra och gjorde det även i en helt ny, främmande och inte minst sagt skrämmande situation. Den forne världsmästaren i schack Garry Kasparov har berättat hur han ibland i en viss position inte kunde se exakt hur han skulle få fördel av att exempelvis offra en bonde, men att det ibland är strategiskt rätt långsiktigt och han bara känner det inom sig. Länge kunde inte robotar slå människor i schack och en stor anledning var att robotarna var materialistiska. Om de såg en möjlighet att mumsa i sig en bonde tog de chansen, även om det rent strategiskt kanske var fel beslut. I det här inlägget tänker jag beskriva min syn på känslor och intuition. 

Känslor på aktiemarknaden


I en känd sång sjunger Gessle om att alla känslor kommer på en och samma gång. Det är tur att han är musiker och inte aktiesparare, för hade han varit det hade han fått utstå mycket kritik, förnedring och glåpord just för den textraden. Det finns en idé om att känslor är något negativt, något att ta fram i andra sammanhang, men aldrig på aktiemarknaden. Jag vill påstå att denna tankegång är särskilt utbredd i värdeinvesterarkretsar och en viss skugga bör falla även över undertecknad. Du ska vara en robot. Du ska vara maskinen som packar margarin på löpande band utan att lägga någon värdering i om det är Bregott med den fina kon på loggan eller om det är något lappverk från tyska betesmarker. Känslorna kan du offra på glömskans altare. Plocka bara fram dem när du sitter hemma i soffan och ska vara sentimental när du ser slutscenen i Band of Brothers eller när du sippar rödtjut och bläddrar flagnande fotoalbum där svunna ögonblick etsat sig fast i evigheten.

De som blandar in känslor hånas och ses som en fårskock eller en skara lämlar som släpar benen efter sig när de följer varandra mot det bittra stupet och slutet. Alla spår av mänsklig inverkan ska elimineras. Känslorna ska smälta som smör i solsken och buzzwords som bias, vilket jag själv slängt mig med ett flertal gånger, används som slagträn i debatten. Ju mer rationell tankeprocess fri från känslor, desto bättre, heter det. Emellertid har jag börjat fråga mig själv om det inte just känslorna, just den mänskliga intuitionen att pussla ihop en fundamental analys av tusentals faktorer till något vettigt som kan ge en edge. Förmågan att kunna välja att landa i Hudson-floden, när de flesta andra, inklusive robotar kanske hade valt en annan väg kantad av större svårigheter. Kanske har jag insett att rationalitet inte är min väg och det är ok. Det som fungerat för mig har inte varit att aldrig bli exalterad av en lednings tidigare track record eller att stänga av min magkänsla helt och bara gå på kvantitativa faktorer. Visst kan magkänslan leda en på villovägar, men kanske är det ett lågt pris att betala om den för det mesta leder rätt. Nu ska jag tala om tre faktorer som gör att jag tror att känslor är absolut nödvändiga för mig i investeringsvärlden.

 1. Hur bedöma en ledning utan känslor? 

En av de viktigaste parametrarna för mig när jag gör en investering är att bedöma ledningen. Är den hederlig, är den kompetent eller kommer den vid första bästa tillfälle lura änkor och fäderlösa på sina sista surt förvärvade slantar? Kommer VD att göra allt för att få sin julbonus även om det äventyrar födkroken för tusentals fotsoldater längre ned i hierarkin? Det finns flera som inte överhuvudtaget bemödar sig med att bedöma ledningen eftersom det är så svårt. Andra argumenterar för att det är bäst att äga sådana företag där till och med klåpare hade kunnat göra ett godkänt jobb för att eliminera denna faktor. Samtidigt tycker jag att ledningen är så pass viktig att den inte kan ignoreras. Det är trots allt ledningen som bestämmer vilka siffror som ska presenteras till aktiemarknaden och det är ledningen som fattar strategiska beslut och andra beslut som kan sätta bolaget i klistret. Betänk exempelvis New Coke-kampanjen där man skulle ändra Coca-Colas recept. Nu blev det en succéhistoria eftersom man lade sig platt och ändrade sig, men det kunde blivit värre. Ett beslut i en gigant som till synes inte kan rubbas ens som solen slocknade framför våra ögon.

Att analysera en ledning kräver ett mått av psykologi och det är inte enkelt. Hade det varit enkelt hade inte tusentals investerare däribland en stor skara av "the smart money" investerat i ett bolag som Enron där ledningen lovade guld och gröna skogar. Guldet kom, men mottagaren var ledningen och inte aktieägarna till deras stora förtret. Otvivelaktigt kan ledningen luras, det kan smyga in bias om att man blivit förblindad av vackra ord, som inte alltid är sanna, som vi vet, men en bedömning måste göras. Du kan ta fram tusentals kriterier i en myriad av checklistor som ska ge något objektivt mått på ledningens integritet, kallat I-score eller vad som helst men jag kommer att ha svårt att smälta det. Andelen utspädning av aktiestocken eller hur många jumbojetar bolaget leasat senaste kvartalet eller varför kvalitén på snittarna på årsstämman kanske är fina kriterier, men jag tror att liksom vid pokerbordet krävs psykologi och människokännedom. Jag tror inte att man måste vara någon siare eller spåtant, men med sunt förnuft kommer man relativt långt och det kräver känslor.

Det finns många andra faktorer som inte heller är lätta att kvantifiera i ett bolag och ledningen är bara ett exempel. Vallgravens styrka och hållbarhet över tid är ett annat som man bara kan gissa sig till. Det finns oräkneliga faktorer och allt som kan kvantifieras är inte viktigt; allt viktigt kan inte kvantifieras. Massvis av faktorer måste sammanvägas och bedömas mot varandra och med tidigare kunskap för att bakas ihop till en syntes. Oavsett om man vill eller ej har jag svårt att se hur känslorna ska kunna lämnas vid dörren när en så komplex analys görs.


2. Känslor kan vara ett sätt att lära

Har ni någonsin försökt lära er simma genom att ha magen på en pall i mitten av rummet och veva med armarna som en fransk stumfilmsskådis? Inte det? Inte jag heller, men jag tror inte att det är lika givande som att ge sig ut i riktigt vatten. Samma sak med att ha en portfölj med låtsaspengar där man köpa Apple med 100 x häv och inte bry sig ett skvatt. Det är känslorna som uppkommer vid en riktig förlust som ger eftertänksamhet och lärdom. Den som är helt avtrubbad kan ha svårare att lära, även om en riktig förlust givetvis också kan ge upphov till fel lärdomar och att man kanske undviker en hel bransch baserat på ett ruttet äpple i branschkorgen. Att jag är känslomässigt engagerad i mina innehav gör att jag upplever att jag försöker lära mig mer av de misstag jag gör än om jag inte varit det. Hade jag helt känslokallt köpt något tror jag att de lärdomar som jag inhämtar hade varit lägre. Det finns säkert andra som kan vara känslokalla som industrirobotar hos ABB och ändå lära sig massvis av varje misstag. Det beundrar jag, för jag kan det inte. 

3. Brist på känslor dödar motivationen 

En stor drivkraft genom åren jag hållit på med aktier har varit att jag ser bolagen som något mer än abstrakta siffror på en skärm. Att känna sig som en delägare som tar del i företagets med- och motgångar snarare än en kortsiktig spekulant har gjort att jag kunnat njuta av att investera. Det är en härlig känsla att hitta ett case där stjärnorna på något sätt verkar stå i konjunktion till varandra och du känner i magen att det här kommer bli bra, det här kan bli miraklet på Stockholmsbörsen. När det går bra för mina bolag så är det en trevlig känsla och när gudarna tillåter och tesen slår in och utvecklas som på räls är det en lika rolig känsla. Många påtalar att man inte ska gifta sig med aktier och säger som Robert Deniro i filmen Heat att: "A guy told me one time, "Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner."

Finns det en risk för att man ser tillvaron med rosaskimrande glasögon när man borde smiska VD i baken, bildligt talat? Absolut, men om alternativet är att tappa passionen för aktierna som ändå är ett givande fritidsintresse kan man fråga sig om det är värt det. Dessutom tror jag att känslor har andra positiva aspekter som överväger de negativa som nämnt tidigare. Vissa är i sjunde himlen när det handlar aktier på basis av godtyckligt dragna formationer på en aktiegraf och det är kul om det fungerar för dem. Andra tycker om att underhålla sin net-net-robot likt en Tamagotchi en gång var tolfte månad. Jag föredrar i stället att känna ett visst känslomässigt engagemang till mina innehav. Jag tar del av deras utveckling och ser när de lär sig krypa och gå. Jag ser när de börjar tala och jag ser när de utvecklas till fullfjädrade samhällsmedborgare, redo att bekämpa ondska med godhet. Nåväl, det sista var kanske en smula överdrivet, men ni fattar principen. Känslorna gör att investeringslågan kan hållas levande och inte slockna.

Slutdiskussion 


Att ständigt sitta som en hök och bevaka sina innehav eller bli exalterad när ens innehav avancerat 10 basis points kan givetvis orsaka mycket lidande. Likaså kan den pendel mellan girighet och skräck som tenderar att resultera i småsparare som ökar farten fem minuter innan isberget tornar upp sig i horisonten och som saktar ned när skutan redan finns på botten av Marianergraven, vara farlig. Jag förstår logiken med att känslor kan sätta käppar i värdeinvesterarens hjul. Samtidigt tror jag inte att en brist på känslor är lösningen på våra problem. Vi människor har utrustats med en verktygslåda av känslor som kan ge oss fördelar och nackdelar. Det handlar om att känna sina egna begränsningar och veta när det är nog och när mer känslor kan gagna oss.

Intution, känslor och liknande känslor har ett skamfilat rykte. Det är något fult, som ska elimineras och läggas längst bak i garderoben tillsammans med de stavmixrar och kastrullset brudpar brukar få. Samtidigt är känslor det mänskligaste som finns, även om andra djur också kan känna känslor. Att landa i Hudson-floden krävde mycket känslor, intution och överväganden även om kapten Sullenberger var helt iskall och cool som en filbunke när han landade, utan att få panik. Det kanske visar på den fina balansgången på den känslomässiga linan som inte alltid är lätt att navigera. Den investerare som kan vara till hälften industrirobot och till hälften clown på cirkus, beroende på vad som behövs, har nog mycket vunnet. Och kanske, men bara kanske kan vi då avancera ytterligare något steg mot investeringens pärleportar.